Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.

Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?

Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?

Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.

Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.

Kommersiell läxhjälp ställer välfärdsfrågorna på spets

Idag rapporteras det om att den kommersiella läxhjälpen fått ett enormt uppsving genom avdragsrätten för hushållsnära tjänster. I artikeln står det också att många skolor nu väljer att lägga resurser på att köpa in privat läxhjälp.
I artikeln står det:
Norra Djurgårdsgymnasiet är en liten friskola som drivs av ett lärarkooperativ.
– Vi har valt att prioritera i vår budget och tycker att det här är en rättighet som alla elever ska ha. Den ligger utanför skoltid för att markera att det här är ett frivilligt åtagande, säger John Sjöberg som är rektor på Norra Djurgårdsgymnasiet.
Ideell läxhjälp har funnits i många år i Sverige, ledd av exempelvis Röda Korset.

Vad är då skillnaden? Är detta ett sätt att etablera en välfärdstjänst så som röda korset med flera tidigare gjort? Att föreningarna visar på ett behov i samhället som sedan tas över av andra aktörer? Handlar det om att de som utför en samhällsnyttig uppgift också ska ha rimlig ersättning? Eller är det att stjäla ett begrepp för att egentligen stödja privatundervisning för de allra rikaste?

Jag ställer mig fråga om Röda Korset haft läxhjälp i små friskolor med goda resurser. Kanske har det funnits, men knappast med samma orsak.

Ideella välfärdstjänster är komplicerat. Det får stryk från två olika håll därför att de använder en tredje logik. Näringslivet menar att ”varför göra något gratis när man kan få betalt för det” eller ser det som något som privatpersoner ska utföra för varandra mer som allmosa än som organiserad verksamhet med värderingar som grund. Från andra hållet ser man det som ett sätt att urholka det gemensamma offentliga välfärdssystemet. Det som behöver göras, ska göras med skattepengar och utföras av offentligt anställda.

Ideella välfärdstjänster handlar inte om att spara pengar för staten, inte heller om att ge möjligheten för rika att idka lokal välgörenhet. Det handlar om en kritik mot det rådande systemet i form av att praktiskt visa hur det skulle kunna göras istället. Det kan också handla om att visa på luckor som det etablerade skyddsnätet missat. Det kan också handla om att vissa uppgifter görs bättre av ideella, som hjälper för att de vill och inte för att de svarat rätt på en anställningsintervju. Det kan också vara för att staten kan få dubbla roller, att både stötta den som väntar på ett besked och vara den som ska ta beskedet, där kan en ideell organisation fokusera helt på stöttandet.

Det är inte självklart att röda korsets läxhjälp inte behövs i djurgårdens friskolor. Det kan mycket väl finnas uppgifter där som behöver göras ideellt. Men det handlar inte om att hjälpa elever prestera bättre, utan om att t.ex. bryta utanförskap eller motverka diskriminering av elever. Det är där orsaken gör hela skillnaden. För det praktiska arbetet med läxhjälpen är troligtvis detsamma om man gör det professionellt eller ideellt. Om man gör det för att motverka diskriminering, för att ge nyanlända möjligheter att ta plats i samhället, för att minska klyftorna i samhället eller för att kunna visa att vuxenvärlden finns där och bryr sig om är det en helt annan verksamhet än om man gör det därför att föräldrarna har råd att betala antingen genom att välja en skola som har råd eller plocka upp plånboken själv.

Privatundervisning är inget nytt. För mig är det ett märkligt sätt att använda gemensamma resurser att göra dessa avdragsgilla. Vill man använda gemensamma pengar för att skapa arbetstillfällen skulle de läggas snarare på att erbjuda resurserna genom socialkontoren eller stadsdelsnämnderna. För läxhjälp är bra, men inte för att skapa en elit.

Den avdragsgilla privatundervisningen och den ideella läxhjälpen sätter fokus på problemet. Det visar att vi behöver tydliggöra syftet med de ideella verksamheterna för att tydligt markera skillnad. Ideella insatser behövs i samhället, inte för att det är billigare, utan för att vi tillsammans behöver engagera oss för att ge medmänskligt stöd i praktiken, inte bara genom skatteinbetalningen.

Varför låter vi partierna hållas?

För ett antal år sedan jobbade jag som moderator eller lekledare för påverkanstorg inom västra götalandsregionen. Vi träffade närmare 3000 elever under 30 st hel eller halvdagar ute på skolor. Det var både komunpolitiker och region (landsting) politiker. Det var i mångt och mycket bra. Men något som slog mig och som fortfarande irriterar var att politikerna bara såg möjligheten att påverka eleverna, inte möjligheten att påverkas av dem. Det var, så vitt jag vet, bara en politiker som tog upp sitt visitkort ur väskan och sa ”så där har jag aldrig tänkt. Det där är ju något vi skulle kunna driva i regionen. Ring mig i veckan så kan vi prata mer om hur vi skulle kunna jobba vidare”. Kanske var det den enda bra idén som kom fram, kanske var det därför ingen annan politiker tog det tillfället? Men nej, jag tror inte att 3000 elever bara producerar en tillräckligt intressant tanke. Jag tror att det är systemet det är fel på

Jag har en situation till. I en mindre kommun hade jag ca 12 muttriga killar som gjorde en stor grej av de minsann inte skulle delta därför att politik är tråkigt och meningslös. Efter lite snack kom vi fram till att vad de ville var att ha en kickboxningsklubb i kommunen. Idag fanns det bara i Göteborg och då kan man ju inte träna på veckorna. Jag passade givetvis frågan direkt till kommunalrådet i förhoppningen om att de nu skulle kunna hitta något att prata om. Så här gick samtalet:

Här är några killar som skulle vilja starta en kickboxningsklubb i kommunen, är det något politiker kan hjälpa till med?

Det ligger ju inte på mitt bord, man får söka aktivitetsbidrag.

Ja, men skulle det kunna vara något ni skulle kunna vara med och driva, eller där du kanske har kunskaper kring föreningar som vore bra?

Nej det är inte mina uppgifter att hjälpa till att starta föreningar.

Bollen var hans. Han kunde ägnat tio minuter åt att prata föreningsliv och engagemang med dem. Han kunde ha bokat in en träff med dem och bjudit på bullar. Han kunde ha bett en handläggare ringa upp dem och se till att de får lite extra hjälp. Men han valde att låta bollen ligga orörd.

Om de fått sin klubb vet jag inte. Troligtvis dog deras engagemang fullkomligt den dagen. Det lilla som jag lyckats elda under mitt försök föll som en sten. Jag har tänkt mycket på den dagen. Varför tog han inte min boll. Varför inte, om inte av ren artighet, bara svara på deras frågor. Varför är formerna, strukturerna, titlarna och formalia viktigare är delaktigheten och inflytandet.

Partierna är idag de enda föreningar som får välja personer till parlamentariska uppdrag. Det får inte röda korset, fotbollsklubbarna eller Sveriges unga muslimer göra. Ett sätt att se det är att bara en liten del av föreningslivet fått sådana privilegier och att kanske borde det hänga mer på medlemsantal än på om man är ett parti eller inte. Då skulle partierna få det riktigt svårt. Då skulle de bli omsprungna med hästlängder och de skulle få kämpa mot konkurrenter i storleksordningen bygdegårdar, hembygdsföreningar och nystartade ungdomsföreningar. För de stora föreningarna har tiodubbelt i antal medlemmar. Kanske är det så att de faktiskt representerar folket i större utsträckning än partierna?

Nej jag tror inte att det vore en bra lösning. Men vi måste hitta något sätt att sätta eld i baken på partierna. Varför låter vi dem hållas? Varför är det ok att engagemang för samhällsfrågor med parlamentariska ambitioner får tvingas följa partiernas ramar och stelbenta tankesätt? Är det dags för föreningsvärlden att ta makten för den lilla delen som kallas partier? Ska vi hota med att ta deras mandat om de inte kan kanalisera engagemanget?

Huggsexa om de bruna rösterna

Jan björklund lanserade i måndags förslaget att skolkning ska synas på slutbetygen. Idag föreslår han att rektorer ska ha rätt att förbjuda heltäckande slöja i skolan. Beror dessa förslag på att det nyligen lanseras omfattande forskningsrapporter? Har utredningskommittéer kommit med slutbetänkande i frågorna? Knappast.

I frankrike förbjuder man heltäckande slöja på allmänna platser, i Schweiz förbjuder man minareter och böneutropare. Det är tydligt att björklund nu rider på denna främlingsfientliga våg som inte bygger på verkliga problem. Det är inte dagens burkor i skolorna som är problemet, det är principen. Det handlar inte om att lösa en situation i skolan som visat sig problematisk, det handlar om en markering mot muslimer, om att ”sätta gränser”, markera hegemoni och visa tänderna. Dessa markeringar riktar sig inte i första hand mot muslimer.

Om man vill införa begränsningar och inskränkningar för enskilda grupper i samhället finns mycket mer raffinerade metoder. Då inför man osynliga hinder, då gör man krångliga bidragsregler som bara ”råkar” missgynna vissa grupper. Då skapar man känslan av att makten egentligen är välvillig och att diskrimineringen egentligen bara är personliga misslyckanden och bristande kunskap från den diskriminerades sida.

Detta handlar om att blidka en föreställd massa. En tyst majoritet av främlingsfientliga, kontrollivrande, ideologilösa och misstänksamma väljare. Som vill bygga murar, hindra, begränsa, styra, kontrollera och straffa avvikelser från en norm. Men detta är inte en majoritet, det är ett fåtal. Men det är ett tankesätt/uttryckssätt som skapas och som reproduceras genom att förslagen får ett så stort utrymme. Genom bilden av det ”egentligen” rasistiska folket gör man rasismen mer accepterad och därmed skapas också förväntningar som blir självuppfyllande. Vi blir rasister därför att vi förväntas vara det.

Men det handlar också om att rädsla är en av våra starkaste drivkrafter. Kanske finns det någon som hotar oss, kanske blir vi förda bakom ljuset, kanske måste vi reagera innan det är för sent. Rädslans argumentation engagerar mycket mer än vardagspolitikens diskussioner. Är det inte cyniska ryssar, lömska asiater eller mordiska araber kanske det är en förtryckande religion i sig som är faran.

En röst på dansk folkeparti, på sverigedemokraterna, på lega nord eller på björklund är inte problemet i sig, det är ett tecken på hur stark tanken om den skrämmande olikheten är. När man vill tvinga andra att följa den norm man själv krampaktigt håller fast vid är det för att världen som man känner till håller på att falla sönder. Men verklighetens folk har i verkligheten olika verkligheter som alla är lika verkliga. Det finns inte en sanning som gäller för alla. Det är både det finaste och det mest skrämmande av allt. Det är, om inte annat, beklagligt att björklund väljer att skrämmas av olikhet snarare än att inspireras av den.

Dom vill ju bara tjäna pengar…

Dags för en samtidsgranskning. Om det här med att tjäna pengar. Kan man göra bra saker och ändå tjäna pengar? Eller försvinner nyttan av det man gör om man tar betalt för det? Och kanske framförallt det där ”bara” som ofta finns med. Att man bara vill tjäna pengar. Det där är spännande.

För de flesta av oss har ju en hyra att betala. Vi odlar kanske inte all vår mat själva så där försvinner lite pengar också. Och några saker vill man kanske ha också. Så fenomenet att tjäna pengar är ju ganska vanligt. De flesta som jobbar gör det för att tjäna pengar, vissa ”bara” för att tjäna pengar. De flesta har väl haft något jobb någon gång som man bara gått till för att man behövt pengarna. Andra jobbar för att tjäna pengar men också för att göra något man tycker är roligt, som man tror är bra, som man vill göra, som man tycker att man är bra på eller som man trivs med. De som spelar musik, skriver böcker, spelar teater eller målar tavlor gör ju ofta det för att tjäna pengar, men väldigt sällan ”bara” för att tjäna pengar.

Men när det gäller saker som handlar om andra människor, om att göra bra saker för andra verkar det som att det står i motsättning till varandra. I alla fall i diskussionen just nu. Jag har läst flera gånger att ”han vill egentligen bara tjäna pengar” eller ”hon bryr sig bara om pengarna” senast var det om al gore, att han egentligen inte vill förändra klimatpolitiken, han vill ”bara” tjäna pengar på att skriva en bok.

Och ja, frivilligt obetalt arbete har ett värde i sig. Det finns ett stort egenvärde i att göra saker ”för sakens skull”. Tillexempel barnläger, där känner jag att det finns ett stort värde att jobba för att man bryr sig, inte för att det är ett sommarjobb. I många sociala verksamheter behövs det obetalda arbetet för att det är ett värde i sig för målgruppen, att inte bli bemött av folk som har betalt utan av personer som väljer att göra det utan att få betalt. I många verksamheter behövs det obetalda arbetet därför att man inte har pengarna att betala. Men där finns en skillnad. Man kan göra bra saker, både som tjänst och som ideellt obetalt arbete. Ibland behöver man jobba trots att ingen vill betala för det, ibland är det ett värde att inte ta betalt, ibland är det helt rätt att få betalt.

Jag tror att Al Gore skrev sin bok därför att han ville säga något viktigt, jag tror inte att han är missnöjd över pengarna han tjänar på den, det tycker jag inte att han behöver vara heller. Kanske rider han på en våg, men det är väl en bra sak? Eller? Han kunde ju ha skrivit en bok om golf, om bantning, sina memoarer eller om sina bästa hockeyminnen.

Jag tycker att det är synd att vi har lättare att klanka ner på de som försöker göra något bra, än på dem som inte har någon avsikt att göra något bättre. Jag tycker att det är tråkigt att man har mer att riskera och förlora på att vilja förändra världen än på att säga att man skiter i allt. Jag tror att världen kommer att bli bättre, mera rättvis, mer solidarisk, mer jämlik. Men jag tror inte att vägen dit går genom att kritiskt granska alla positiva steg på vägen i sömmarna och avfärda allt som inte håller måttet. Jag tror på tillit. Jag tror att det nästan alltid är bättre att göra något än att inte göra något. Jag tror att du kan förändra världen.

Professionaliserar vi bort dem som behöver oss?

Samhället blir snävare, normerna tydligare. Skillnaden mellan rätt och fel kan man inte lära sig, de måste socialiseras in. Och det sker i varje möte. Utrymmet för de som inte passar in, för dem som frågar för mycket, för de som säger fel saker i fel sammanhang, för de som inte har fingertoppskänsla blir mindre och mindre.

Föreningsvärlden har för mig alltid varit en fristad öppen för alla. Här behövs man även om man inte gör det i samhället i övrigt. Här finns det plats. Här får man utvecklas tillsammans, man behöver inte vara en färdig produkt som bedöms. I föreningsvärlden finns tålamodet att låta folk växa. I föreningsvärlden kan man göra fel, få prova igen, lära sig, och kanske kan man bli riktigt bra på det man inte kunde innan.

Kraven på ideella föreningar blir högre, förväntan på resultat en mer självklar del. Rädslan för kritik och för att förlora bidrag eller allmänhetens förtroende gör att många vill försäkra sig mot att misstag sker genom t.ex. kvalitetssäkring, utbildningskrav, kontrakt och att anställa professionella istället för att ha frivilliga, outbildade. Många begär utdrag ur belastningsregistret på sina frivilliga och anställda. Många använder också ett rekryteringsförfarande med intervjuer, CV och referenser för att välja ut de passande volontärerna.

Jag tror att en del av den här utvecklingen är nödvändig. Det behövs professionella som utför ideella uppdrag, det finns många som inte omfattas av samhällets skyddsnät och föreningsvärlden måste ställa upp. Många föreningar behöver också vara professionella när det gäller hur man hanterar känsliga uppgifter, människor i en utsatt situation med mera. Och många behöver anställda, professionella personer som kan göra organisationen bättre, och de ska ha lön efter kompetens, inte lägre än andra för att de ”offrar sig” för en god sak.

Men jag tror också att en del av utvecklingen behöver hämmas och bekämpas. Vi får inte bygga murar mot dem som behöver oss. Vi får inte skapa samma inträdeskrav som arbetsmarknaden har. Föreningsvärldens uppgift är inte att vara perfekt, professionell eller fläckfri. Föreningsvärlden måste vara ett alternativ till stat och företag, inte kopiera metoder och modeller. För en förening som bygger på frivillighet måste utgångspunkten vara att göra det frivilliga är bra på, inte att professionalisera för att bli lika ”bra” som företagen och myndigheterna. Om frivilliga inte kan utföra en uppgift kan man fundera på om frivilligorganisationen är rätt organisation för att utföra den.

Kanske är det dags att skilja på begreppen. Socialt företagande, att i företagsform utföra sociala verksamheter, är fantastiskt bra. Men det är inte en förening. En stiftelse som förvaltar ett kapital vars avkastning ska gå till att hjälpa utsatta barn kan göra fantastiska insatser, men ska inte blandas ihop med de som är byggda från grunden av medlemmar. CSR är en bra utveckling, men den är inte en ersättning för föreningsformen.

Ideell sektor, civilsamhället, föreningsvärlden eller vad man än vill kalla den behöver bli bättre på att hitta identiteter, flera identiteter. Jag tror att alla behövs, men för att kunna komplettera varandra behöver vi veta vilka vi är, vad vi kan och vad vi är bra på, vi måste också veta vad andra kan bättre och vad vi inte ska göra själva som organisation. Att alla försöker göra samma sak gagnar knappast någon. Men en flora av sociala verksamheter, i många olika former, bygger ett demokratiskt samhälle. Det måste finnas en plats där man är på väg, där man få vara med även om man inte är färdig. Jag vill att en förening ska vara den platsen

Vi lovar guld och gröna skogar

Det finns de som funderar på hur mycket man kan stressa en gris, hur många grisar man kan få in på en liten yta. På hur man kan få träd att växa så fort att man knappt hinner plantera dem innan man kan börja hugga ner dem. Det finns de som funderar på hur man kan få majs att växa fortare, bli mer motståndskraftig, tåla fler bekämpningsmedel. Vi tycker att det finns roligare, och viktigare, frågor att fundera över.
För istället för att fundera på hur man kan få ett fåtal storföretag att tjäna ännu mer på att massproducera ännu hårdare vill vi fundera på hur man kan se till att fler kan leva på jordbruk. I en värld där befolkningsantalet ökar kan inte målet vara att få ska göra mycket, utan att många ska göra tillräckligt. Vi vill att det ska gå att försörja sig på ett småskaligt jordbruk. Vi vill att vi satsar på ekologi, på miljö, på eftertanke, på långsiktighet. På människor och människovärde, på djurens och naturens hälsa och välmående. Guldgula fält som lovar många mätta magar. Gröna skogar som ger hopp om hållbarhet och långa promenader, värme och hållbara hus.
Kanske är det så att skolan lär oss att bli väldigt bra på att svara på frågor, men inte så bra på att bedöma om det är rätt fråga som ställs. För kanske är Genmodifiering, rovdrift, exploatering och nyttomaximering svaret, men på helt fel fråga.
För framtidsjorden handlar framtiden inte om att utnyttja jordens resurser över bristningsgränsen, det handlar om att värdesätta det jorden ger, värdesätta träden som växer långsamt, värdesätta grödorna som behöver vårdas. Det handlar inte om att bygga maskinen som kan fånga all havens fisk i en enda fångst utan om att många ska kunna fiska tillräckligt för att leva på det.
Idag äter vi mer kött i Sverige än vi gjort på väldigt länge, samtidigt har vi de lägsta utgifterna för mat. Vi handlar alltså mer mat, men betalar mindre för den. Vi tror inte att det är en bra lösning. Vi tror att man med väldigt enkla medel, och med samma budget kan planera om sin matlagning så att den blir hållbar, ekologisk, varierad och mer spännande.
Världen behöver inte GMO, vi behöver inte fler stordriftsvinster. Världen behöver omtanke. Och framtidsjorden behöver dig.

texten är skriven åt föreningen framtidsjorden

tänk att mångfald kan kännas så svårt.

I dagens gp diskuterar två näringslivsjurister diskrimineringsombudsmannens roll, hur ”handskakningsdomen” ställer enormt höga krav på småföretagares kulturella kompetens. Men det finns en bakomliggande fråga som juristerna inte nämner men antyder, nämligen att det inte finns fler alternativ än assimilering eller mångfald. Antingen ska alla göra på samma sätt, eller så får man vara olika. Uppenbarligen blev inte handskakningsmannens möte med arbetsgivaren lyckat. På väldigt många sätt. Och man kan diskutera länge om kön eller religion ska vara den viktigaste diskrimineringsgrunden. Men det återkommer till en grundkänsla. Är olikhet positivt eller hotande? Och det finns väldigt många antydningar i debatten. Jag vet inte hur mötet gick till, för jag var inte med.

Och jag tycker inte att det är en enorm börda som läggs på småföretagare genom kulturell kompetens. Det som krävs av alla, i alla roller och i alla sammanhang är att man pratar mer med personen man har framför sig, än med den stereotypa bilden man har i huvudet. Det finns tusentals sätt att hälsa på. Olika sammanhang ger olika koder, olika grupper har normer för hur man hälsar på varandra och ibland krockar det. Detta är inget nytt. Istället för att förfasas över olikhet, över att han hade ett annat sätt att hälsa på en vad hon hade, kunde de kanske ha hittat en medelväg. Som jag förstår det bugade sig mannen. Varför är inte det en godkänd hälsning? Den har lång svensk tradition. Jag tror att, för den som vill skapa nya relationer, få mer förståelse för andra människor och utvecklas själv, blir den här situationen inte skrämmande eller problematisk. Men för den som känner sig hotad av olikhet, kommer varje situation att kännas kränkande och skrämmande om den inte följer mönstret man hade i huvudet innan.

Men det svåraste just nu är att samma argument används både för och emot assimilation. Jämställdhet och demokrati har aldrig varit en så het fråga på arbetsplatser runt om i landet som när det gäller muslimers brist på det. Och detta vore fantastiskt bra, ett stöd för kvinnokamp världen över om det inte hade varit för att det är just muslimerna som behöver ändra på sig, inte alla patriarkala system. Att använda jämställdhetsargument när det gäller slöja och handskakning funkar bara om man också inkluderar andra kvinnors befrielse. Annars är det islamofobi. Jag kallar mig profeminist, jag vill se ett samhälle där kvinnor och män är har samma värde, har samma förutsättningar och rättigheter. Det för alla grupper, för hinduer, för kristna, för judar, för buddister, för muslimer, för ateister och för alla andra. Jag stödjer varje kvinna som vill ta av sig sin slöja som ett tecken på kvinnlig frigörelse, men jag stödjer också varje kvinna som kräver sin rätt att ha slöjan på, som ett tecken på kvinnlig frigörelse. För det är inte så enkelt som att vissa grupper är onda och andra är goda. Man kan tänka på slöjan, på handskakning och på allt i livet på olika sätt. För några är den förtryck, då ska den givetvis bort, för andra är det en trygghet, en motståndssymbol eller något personligt som man tycker om, då måste de få ha den kvar.

Man kan också ställa sig frågan vad a-kassan skulle ha gjort om det var en svensk man som inte ville ta i hand, för att han hade bacillskräck. Om det var en tjej som inte ville ta i hand med en manlig chef för att hon har dålig erfarenhet av män med makt. Skulle de ha dragit in deras a-kassa också? Är det så vi vill ha det? Anpassa dig eller bli straffad? Vi ska alltid kämpa mot intolerans, mot diskriminering, mot sexism och mot alla former av oförståelse. Men vi får aldrig acceptera att respekt, tolerans och demokrati blir till vapen för den som vill begränsa och diskriminera andra. Och religion får aldrig vara en täckmantel för förtryck, intolerans och oförståelse. Och det får inte religionsfrihet vara heller.

Var bara dig själv!

Detta är ett försök att förklara ett mycket komplicerat begrepp, på ett väldigt lätt. sätt. hoppas det lyckas.

var bara dig själv!
Folk säger det ibland, att man ska vara ”som man är”, att man ska vara ”sig själv”, att man inte ska ”göra sig till”. Men det är inte helt lätt. För ingen är bara sig själv, hela tiden. Man är olika, olika sig själv, olika roller som man har och som man försöker ”spela”. Ibland är man anställd, ibland elev, ibland pappa, ibland bilförare, ibland dotter eller son, ibland är man pojkvän och ibland är man kompis. Ingen kan säga att de är precis samma ”sig själv” i de olika situationerna. Man säger inte samma saker till sina jobbarkompisar som man säger till sin mormor, man försöker kanske vara lite annorlunda när man träffar någon man är kär i, än när man träffar sin bror.

Och det är så det funkar, vi anpassar oss efter situationen och vi försöker göra det bästa vi kan för att vara den vi är, i just den situationen. Vi försöker helt enkelt gissa vad det är andra förväntar sig av oss, när vi sitter på en buss, när vi står i en kö på Ica, när vi sitter vid ett fikabord eller när vi söker jobb. Långsamt blir vi bättre och bättre på att gissa. Vara sig själv är inget man kan ”vara” det är något man ”blir”, vi övar oss, blir bättre, mera säkra, förstår oss själva bättre genom att se hur andra ser på oss.

Men det är inte alltid som vi får bestämma själva vilket ”man själv” vi ska vara. Alla som sett en femtioårig man som vill vara 20 och vill vara kompis med ungdomar vet att man inte alltid är så bra på att lotsas som man tror själv. Och den som är mamma kan inte välja att inte vara det, man kan välja att vara något annat mer, tillexempel kompis om man fikar med någon, men man kan inte sudda ut det helt. Och det finns många som inte får vara sig själva, för att det andra ser, tillexempel att man sitter i rullstol, eller att man har slöja, ser utländsk ut eller bara att man är tjej eller kille, blir det enda som man får visa. Det är svårt för många att vilja visa en sida, som kompis, som bussåkare eller som kassörska på ica, men när andra inte ser det, utan ser något annat istället.

Man pratar ganska ofta om diskriminering, om att behandla vissa människor olika just för att de tillhör en viss grupp. Det kan vara att man är tjej, eller kille, eller att man inte vill vara varken tjej eller kille utan någonting mitt emellan, det kan vara att föräldrarna kommer från ett annat land, att man har ett handikapp eller ett funktionshinder eller att man sticker ut på något annat sätt. Och det är just det där med att få vara sig själv som är problemet med det. Man vill få vara lika många olika sig själv, lika osynlig, lika viktig, ha lika många sidor som alla andra. Men man får bara vara en sida. Man är bara invandrare, bara rullstollsburen, bara homosexuell eller bara tjej.

Och ganska ofta så är man med i flera sådana grupper, man är inte bara invandrare, utan tjej också, eller man kanske är man, men man är muslim och har ett talfel, eller så är man helsvensk tjej som är duktig i skolan och som kommer från ett bra hem där man får mycket kärlek och uppmärksamhet, men där det enda andra ser är att man är tillsammans med en annan tjej. Och då är det riktigt svårt. För många finns i någon diskriminerad grupp, men där man kan hantera det på ett bra sätt. Men om man är begränsad genom att man tillhör många grupper kan det lätt bli omöjligt att gissa rätt, för förväntningarna som finns är så många, så förutbestämda och så omöjliga att leva upp till att man istället försöker låta bli att synas.

Intersektionalitet, som det kallas när man tittar på människors tillhörighet till flera grupper samtidigt, är jättespännade just för att det förklarar så mycket av varför vi har så svårt att förstå varandra ibland. Men det behöver inte vara så svårt att göra något åt det. Man kan försöka att tänka, när man träffar andra, att de ska få visa vilken sida de vill. Att de kan få börja. Kanske vill hon som sitter i rullstolen vara ”kär och fnittrig” idag och inte handikappad, då kan hon få vara det.

När blev nudlar billigt?

Nu vet jag inte, för jag hänger inte med i trenderna, men för ett tag sedan var nudlar typisk studentmat. Inte i första hand för att det var gott utan för att det var billigt. Eller för att det, mycket kortsiktigt, upplevdes som billigt. Att få en portion nudlar och en portion buljong för fyra kronor är, för den som räknar lite, ett vansinnigt högt pris. En femkilos påse med pasta och en stor förpackning buljong är precis lika dåligt ur näringssynpunkt, men väldigt mycket billigare per portion

Kanske är det egentligen inte dyrare mat som behövs, utan mer kunskap om vad som är billigt egentligen. Varje universitet borde ha en obligatorisk introduktionskurs i att laga linser innan man får lära sig något annat. Man kan, utan att anstränga sig jättemycket, ha varierad, näringsrik, mångkulturell och spännande mat för ett par kronor om dagen. Jag tänker linssoppa, indiskt kryddad linssoppa, dal, dalbaht, linsbiffar, pastasåser, lasagne med linser. Det finns hur mycket som helst. Men tyvärr är kombinationen billig pasta, ketchup och färdiga köttbullar mycket vanligare i de mikroförsedda lunchrum jag suttit i (undantaget institutionen för globala studier, där var det bönor och råris och medtaget örtte i glastermos).

Men vi måste bli bättre på att rikta vår information och våra uppmaningar. Res mindre! Köp mindre! ät bättre! Tänk efter oftare! Ta mer ansvar! Jag har själv ägnat många år av frustration över sånna krav. För det gör mig lite ledsen att tänka att jag inte borde längta efter spännande prylar, att jag inte borde drömma om Sri-lanka eller Peru utan borde tänka Borås och Säffle istället. Men sen inser jag att den som skrev inte menade mig. Jag har, eftersom jag varit student, ganska automatiskt hållit ner mina flygresor till absolut minimum. Mina kläder är oftast två till fem år gamla därför att jag tänker praktiskt och är långt ifrån moderiktig. Jag har en mp3spelare, jag har en ärvd mobil, en ärvd bärbar dator och en stationär dator med en skärm som köptes 1998. Jag handlar redan nu väldigt klimatsmart jämfört med många andra, inte av miljöhänsyn, utan för att jag inte har råd.

Så det är inte matkostnaderna för ensamstående föräldrar i Angered som måste gå upp, många kan med lite tips sänka kostnaderna dramatiskt. Framförallt genom att inte köpa fem stycken kiloförpackningar med blandfärs för 100 kronor styck utan köpa bönor och linser för en tredjedel av priset och kanske köpa 100 gram ekologisk lammfärs istället. Det är inte ungas drömmar om att se världen som behöver hindras, det är dussinresor som görs av slentrian. För om planen är att bada i hotellets pool och dricka öl i hotellbaren behöver man knappast flyga, DET kan man göra i Borås också. Det är inte min dröm om en rolig stereo som är problematisk, utan snarare köpmönstret att man löser alla problem genom konsumtion. Och mat måste bli dyrare, men rätt mat, och man måste visa vad som faktiskt är billigt. Importerade färskvaror är bara billigt för att man slipper betala för konsekvenserna. Men säsongvaror kan vara nästan hur billigt som helst om vi låter bönderna få planera och våga lita på att vi köper deras varor. Och alla saker som vi vet är skadligt för miljön borde naturligtvis också vara jättedyrt, men där den ökade kostnaden läggs på miljövård och inte går i vinst. Det ligger något väldigt trevligt, lite naturromantiskt och poetiskt över tanken om att välja bland fina, värdefulla råvaror, som odlats med omtanke istället för lastbilar fulla med matliknande massproduktion som ingen älskar. Vi måste lära oss att älska maten, och låta den älska oss.

det är i deras ögon vi mäter framgång!

När jag tänker på den ideella sektorn tänker jag på föreningar, på frivilliga, på aktivism, på kärlekskrigare, på små tanter med stora hjärtan. Jag tänker på dem som ställer krav, på dem som hittar alternativen. På alla som lägger ner tid som de kunde lagt på stranden, krogen, eller i soffan på att hjälpa andra människor att få det bättre. Som gör det trots att det inte ger uppmärksamhet, pengar eller makt. Men någonstans på vägen har den ideella sektorn blivit ett måste. Ett dom. Ett område som genomsyras av misstankar, om ansvar som liknar statens åtaganden.

För visst är det bra med ambitioner, med kvalitet och med utvärdering. Men det kan helt klart gå för långt. Jag tror att det har gjort det. Vi måste fundera på vad det är som är viktigt. Vi måste kritisera organisationerna för vad de står för, för deras ideologi och för deras verksamheter, diskutera för att göra dem bättre, inte ha kritiken som ett hot som man vill undvika.

Idag upplever jag att man har blivit defensiv, man gömmer sig för kritik, man väljer det säkra alternativet för att slippa bli ifrågasatt. Jag tror att det är destruktivt för demokratin, för samhällets skyddsnät och för vår känsla av att kunna påverka i samhället. Jag vill att fler är spontana, hyr en minibuss och åker runt för att påverka, istället för att köpa marknadsföring från dyra pr-byråer, med okontroversiella budskap. Vi får inte lägga oss och avgå så fort media fått nys om en skandal, vi måste visa att det är vi som väljer våra ledningar, inte tidningsredaktionerna!

För det är inte de snygga powerpointpresentationerna vi minns, det är inte fläckfria riskanalyser eller bländande strategier. Det är tjejerna på åsiktsfestivalen Urix som brinner och glöder för att förändra värden. Som verkar ha vaknat och plötsligt ser världen som en utmaning, de både kan och kommer att övervinna. Det är ungarna på barnlägren, som har det riktigt svårt hemma, men som vi kan överösa med kärlek, grillad korv och godis-ont-i-magen. Det är i deras ögon vi mäter vår framgång, inte i kommunens torra utvärderingar. Det är i Rosengrenska stiftelsens fantastiska verksamhet för gömda flyktingar. Där människovärdet inte läst schenegenavtalet utan agerar på egen hand. Där folk bemöts med kärlek och respekt, inte som en siffra. Det är i alla fantastiska verksamheter på flyktingförläggningar, där man insett att de man behöver är att få leka, få umgås, får vara vanlig. Få baka kakor, få mjöl över alla kläder och få varma smördegskakor med kallmjölk.

När den unga bisexuella killen som inte vågat prata med sina vänner men som vågat hångla på pridefestivalen sitter på tåget hem behöver han inte vänta på utvärderingen för att veta om det var ett lyckat arrangemang. När ungdom mot rasism fortsätter sitt viktiga arbete trots ständiga hot är det inte för att kvalitetssäkringsarbetet gått så bra, det är för att rasismens fula ansikte aldrig får vara oemotsagt, intolerans får aldrig vara norm!

Föreningarna får aldrig bli ett verktyg för någon annan aktörs intressen, de ska inte heller styras, utvärderas, eller bedömas av någon annan. Det är passionen, viljan, glöden och framtidstron som måste stå i centrum. Så bränn tidningarna som inte förstår, som driver häxjakt för att sälja lösnummer. Skit i pr-byråernas strategier och följ hjärtat. För värden förändras varje dag, i varje handling. Låt den handlingen vara kärlek!

att ha vardag i exil

en gammal text. men jag tycker att den säger ganska mycket


Hösten är i sin finaste fas just nu i Malmö, i alla fall vissa dagar. Luften är kall och det känns som att det händer saker i kroppen varje gång man andas in, dofter och färger gör en promenad till en helande stund för själen i full new age stil

När man går genom Malmö och särskilt områdena runt Möllevången slås man av hur många män, äldre män som vandrar runt. Det är trevligt, det står gubbar och pratar i gathörnen, vid fruktstånden och i butikerna. Men det finns också ganska många som ser ut att ströva lite oroligt, lite som om man letade efter något att ha som syfte till sin promenad. Som antropologiskt intresserad är detta spännande. När jag jobbade på bygge är detta något man ser ganska mycket av. Det kommer allt som oftast herrar som vill titta på vad som byggs. Jag har fått känslan av att det är pensionärer som inte blev byggnadsarbetare men som intresserat sig för det under åren. De som skaffar sig en imponerande verktygslåda med maskiner och verktyg som ”kan vara bra att ha” fast som de kanske inte riktigt vet när de skall ha användning för. Som de som har flera olika varianter av hyvlar eller har skaffat sig en spikpistol och en liten kompressor trots att de bor i lägenhet. Dessa herrar står ofta ganska länge och tittar, upp till en timma och ibland om man kommer tillräckligt nära eller de tar mod till sig ordentligt kommer det en fråga. Det är den mysigaste delen. För det finns två typer av frågor. Den ena är den där man undrar hur det funkar, ”vad är det du håller på med” eller ”vad gör man sedan” eller direkta frågor om konstruktionen ”hur många lägenheter blir det” med mera. Sedan finns det frågor som visar att de vill få känna sig insatta eller ”tekniska” som kan vara lite tafatta men som är trevliga. Det kan vara ” är det kalk eller cementbruk det där” eller jasså ni använder…

Det finns också gubbar som haft hus tidigare och som flyttat in i någon av lägenheterna i huset vi byggt, som går runt på gården på jakt efter något att titta på. Det har alltid funnits något att göra i huset, man kan klippa på en buske eller kratta lite löv. Nu är man inte behövd på samma sätt. Bostadsrättsföreningen har fixat någon som kommer och gör sådant. Att lämna huset och flytta till lägenhet måste kombineras med att man skaffar nya saker att göra. Annars blir det jobbigt.

Men för männen runt möllan kan det vara något annat som skapar den mållösa promenaden. För många av dem är den en begynnande ålderdom i ett land de inte hade planerat att spendera den i. Kanske går man i funderingar kring hur livet blev och hur det var tänkt att bli. Kanske kring dubbelheten i att leva utan förföljelse och krig men också utan allt det som man växt upp med och älskat.

För den som förväntar sig att invandrare skall känna ren tacksamhet och glädje över att få bo i sverige bedrar sig nog ordentligt. Visst kan man känna glädje över att man inte längre behöver vara rädd och orolig på samma sätt och visst kan man känna sig tacksam över att få bygga upp ett nytt liv och en ny framtid för sina barn. Men för många är vistelsen i Sverige ett konstant bevis på att det inte gick som man hade tänkt sig

Det finns en särskild grupp med en särskild identitetskonflikt. Det kallas diaspora när man lever i ”exil” med ett ”riktigt hem” någon annanstans. Definitionen av denna grupp skiljer sig lite, några menar att det bara rör de grupper som historiskt eller mytologiskt berövats sitt hemland och som tvingas leva spridda över världen tills den dag de kan återvända. Andra menar att termen han användas för alla de grupper som lever delvis ofrivilligt i ett annat land än de uppfattar som sitt eget.

Denna identitet är mycket svår att hantera. Hur skall man förhålla sig till det tillfälliga landet man befinner sig i och hur tillfälligt kommer det att vara. Om tanke är att någon gång kunna återvända kan ju två hundra år vara tillfälligt. Ett sätt är att skapa ett ”hem borta” där man försöker skapa ett så likt liv som möjligt till det som man hade haft i hemlandet utan att intressera sig för det tillfälliga landet alls. Ett annat sätt är att acceptera och anpassa sig till det tillfälliga landets språk och normer och kulturella yttringar men att ha hemlandets i bakhuvudet som en dubbel identitet. Detta är det absolut vanligaste men också det svåraste. Du jobbar på ett svenskt företag, du köper svenska varor, pratar svenska med dina barn tillsammans med modersmålet och du tycker dig förstå allt som upplevdes som mycket märkligt och konstigt när du först stod iför det. Allt detta fast du egentligen vill vara tillsammans med gerillan i bergen och slåss för landets frihet eller vid det där huset vid havet som du som liten spenderade somrarna. Du är nöjd med ditt liv som du lever det nu fast du egentligen vill något helt annat. Och så ser du ett högerpopulistiskt parti i Sverige som tycker du borde anpassa dig mer och du tänker att -bara så ni vet kan vi strida i bergen i Sverige också, fascister som fascister.

Man kan säga vad man vill om nationalism, men den påverkar på ett djupare plan än någon annan politisk inriktning. Många antropologer menar att man inte kan se det som politik utan bara kan jämföra det med religion. Nationalismen handlar om din plats på jorden och oftast om att någon eller till och med alla vill ta ifrån dig den platsen. Det finns utan tvekan dålig nationalism, men frågan är om det finns bra nationalism. Det kanske bara finns nödvändig. För en grupp människor som förföljs och förtrycks blir det nödvändigt att prata i termer av nationalism.

Nationer och etnicitet är skapat av människor. De är sociala konstruktioner och politiskt fattade beslut som bestämts av någon, någon gång. Etnicitet kan vara ett vapen för den som vill mana till hat emot någon och de uppstår väldigt ofta först när det finns en konflikt. För mig idag är min etniska tillhörighet ganska ointressant men jag skulle svara svensk om någon frågar mig. Skulle det komma en annan situation skulle jag kanske höja en fana för Göteborgsregionen, kalla mig göteborgare och inte svensk och jag skulle läsa på om hur svenskarna har tvingat sig på oss göteborgare under åren. Det är egentligen inte viktigt om det är objektivt sant eller inte. Det är symbolerna som är viktiga, inte de faktiska händelserna. Och det handlar om politik och inget annat. Det är det som gör att jag inte är beväpnad göteborgspatriot utan bara en person med, för ickeinvigda, märklig humor.

Men vad betyder det här i praktiken. Kanske att man bör vara försiktig med att använda etnicitet som motiv till olika handlingar eller åsikter. Men också ha förståelse för att för den som en gång fått in tanken om att ens plats på jorden är ifrågasatt kan detta inte bara släppas eller glömmas. Det är mycket svårt att lämna ett ”vi” som man upplevt mycket starkt. Om du skulle få redan på att du egentligen är adopterad, skulle du utan vidare byta familj?

Att göra uppror är rätt. Förföljelse kan aldrig försvaras. För den som befinner sig i en situation där den egna nationen är utsatt och där man förföljs för sin etniska tillhörighet är det fullt förståeligt och i många fall försvarbart att strida emot. Men det är med människorna man bör ha sympati, inte med nationalismen i sig. Kurdernas och palestiniernas sak är vår, men bara tills mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet har blivit säkerställt. Då bör man verka för att etnicitet och nationalitet blir en mindre viktig del av identiteten.

Men det är väl inte fel att älska sitt land kan väl någon invända. Och det är det väl inte egentligen förutom det faktum att nationen per definition är uteslutande. Det är en identitet som några är och andra inte är. Detta gäller alla vi begrepp, men få är så omringade av upplevelsen att man behöver strida med vapen för att försvara vi:et

Mitt rena skägg

Vi var på world social forum i Nairobi i Kenya. Bland det största jag gjort. Där kom dessa frågor upp och berörde mig mycket. Vi avslutade med en tre mil lång marsch där det följande bland annat inträffade.

Han kommer fram och går bredvid mig. Först hör jag inte vad han säger, men sen talar han tydligare. Your beard, its clean. It is nice, and clean. Vad säger han, tänker jag för mig själv, och vad svarar jag på det? Jag börjar formulera ett tack, men så inser jag att det inte är en komplimang.

Jag har både tid och möjlighet att hålla mig ren, inte bara när jag verkligen behöver, utan i princip när jag vill. Jag har papper till hands varje gång jag äter. Jag förväntar mig att få papper om jag köper färdig mat och att jag har papper hemma är inget jag ens reflekterar över om jag skall ha eller inte. Jag har aldrig ens ställts inför situationen att behöva välja mellan hushållspapper eller något annat jag behöver.

Han bor i kibera, kanske världens största ”slumområde” som ligger i nairobi. Han har en limflaska i handen och han går klädd i slitna byxor och dunjacka. Själv svettas jag i shorts och t-shirt. Här delar 80 personer på en toalett. Här delar 400 000 personer på en kvadratkilometer. Här delar över hälften av innevånarna erfarenheten av hivsmitta. Här saknar fyra av fem jobb.

Här lever över två miljoner människor. Formuleringen är värd att fundera kring, de lever här. Bor, äter, sover, umgås, grälar, skrattar, sjunger, skiter, och allt annat folk sysslar med. För det är så vi gör. Vi anpassar och för att överleva och vi överlever för det mesta.

Afrikas klimat är inte orsak till Afrikas problem. Jag hörde detta på ett seminarium, det är ganska bra att ha i bakhuvudet. Väldigt få människor stannar kvar på platser där det inte går att leva. Antingen hittar man ett sätt på vilket det går att leva eller så flyttar man på sig. Och att bo i Afrika är inget nytt. På de platser där odling inte funkar hittar man mycket få bönder, men man hittar pastoralister, alltså boskapsskötare som vandrar med djuren dit där de kan hitta bete och vatten. På de platser där man oftast kan odla men där skördarna då och då uteblir på grund av t.ex. torka hittar man sätt att klara sig det året. Kanske kan man fiska eller byta till sig mat från andra trakter. Kort sagt, folk generellt är inte dumma, i alla fall inte så dumma att de bosätter sig där det inte går att leva.

Och det är samma orsak till att bönderna i uländerna inte odlar tillräckligt, att de inte är dumma. För om världsmarknadspriserna gör att det kostar mer att producera varan än vad man får för den finns ingen mening med att vara särskilt effektiv. Så man skickar sina ungdomar till staden, där man tänker sig att det finns arbete. Problemet är bara att om du är fattig på landet kanske du ändå kan hitta ett par meter att odla, kanske kan du ta över något halvblint kreatur som mjölkar för dåligt för bonden men kanske tillräckligt för dig. I stan måste du ha pengar. Kriminalitet är alltid ett alternativ om du inte lyckas erbjuda något som någon vill betala för.

Och låt oss bara avslutningsvis påminna om en självklarhet. Situationen i afrika beror på politiska beslut, tagna i europa och usa. Är det inte lite lustigt att det heter bistånd och inte skadestånd? Och är vi verkligen säkra på att man kommer att nöja sig med att få dela på en procent av vår bnp. Tänk om de som varit kolonier till europas länder inte skulle vara nöjda med att få tillbaka en lite del av den kaka som vi fortfarande plockar ut, för var så säker på att vi fortfarande gå med vinst på afrika. Vad skulle vi svara då? Att vi inte har råd?

om att vara kurd när man vill och en femtioöring på huvudet!

Igår var jag på en fantastisk konsert. Räfven! Stor rekomendation.

efter den kom vi in på en väldigt spännande diskussion. Delér Shakely pratade om exotism, om att han, oavsett vad han gör, oavsett sammanhang kommer vara exotisk. han är inte läkare, han är en invandrarläkare, han är inte bussresenär, han är en kurd på en buss. men han vill få vara kurd NÄR HAN VILL, på hans initiativ. annars vill han få vara den som läst samma utbildning som sina infödda kollegor. han vill inte få frågor om hur han trivs i Sverige när han har patienter.

men som han ser det har han mest fördelar av att vara exotisk. det finns ett par sekunder av förvirring som han kan utnyttja till att presentera sig själv. han kan ta kontroll över situationen i viss mån och göra den bra. men det är inte frivilligt, han kan inte välja att inte få reaktionen.

detsamma gäller för väldigt många, man vill få välja själv när man är precis som alla andra och när det är ok att andra noterar rullstolen, ärret, frisyren, den sexuella läggningen, de stora brösten, det mörka håret, att man är kort, att man är lång, att man är muslim, jude, hippie, att man är från säffle, att man stammar, att man gick byggprogrammet på gymnasiet, att man lagt på sig sedan sist, att man blivit gammal eller att man åldras för långsamt.

men kan man välja vilken reaktion man ska få från andra? är det ens något man har rätt att kräva? kan man förvänta sig att folk slutar notera saker om ens utseende eller karaktärsdrag? vill vi det? tänk om ingen märkte att man klippt sig, eller att man byter klädstil eller att man skaffat sig en kanin som man färgat gul och har i ett koppel.

men kanske kan man inte välja vilken reaktion man får, men vilken reaktion man ger

den automatiska och impulsiva reaktionen, att titta, att skratta till, att vända sig om, att höja på ögonbrynen, att stanna till, kan vi knappast förtrycka helt. det skapar ett annat problem som man akademiskt kallar för avsiktlig ouppmärksamhet, det är inte säkert att det är positivt heller.

men däremot kan vi välja att låta bli att ställa den första frågan kring det vi ser. vi kan låta folk få berätta själva. kanske inte alltid, kanske inte varje gång. men vi kan öva. och det finns ideella organisationer som hjälper oss att öva. för jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om diskriminering som om missriktad nyfikenhet, sociala koder och att man inte tänker på att den frågan man själv kommer på har nog andra också kommit på att ställa.

och så plötsligt när vi står och väntar på vagnen ser jag att mannen som står en bit ifrån har en femtioöring på huvudet. han är kanske 60 år. och på hans blanka huvud sitter en femtioöring fast. och jag står där och tittar, och plötsligt kommer jag på mig själv med att jag tittar, får lite dåligt samvete och tänker att jag gjorde bort mig lite. men å andra sidan, visst fan får man titta!

Sluta konkurrera, visa enighet!

Under nittiotalet växte sig marknadsretoriken stark även i ideella organisationer. I början handlade det mycket om att få ledningarna att se större frågor än sin egen organisation, få dem aktiva så att de inte somnade till ro i sitt goda rykte utan var aktiva i att skapa positiva bilder. Man pratade då om att organisationerna konkurrerar på en marknad, vad varumärket var värt, om att sälja medlemskapet med mera. Jag tror att poängen har gått fram. Det är dags att tänka annorlunda.

Det intressanta är ju inte skillnaderna mellan organisationerna utan hur de kompletterar och överlappar varandra. Det finns, åtminstone som jag upplever det en stor enighet och välvilja, man tycker liksom automatiskt om de andra organisationerna också. I Röda Korsets Ungdomsförbund där jag varit och är aktiv har det alltid varit självklart att vi tycker om t.ex. rädda barnen, rädda barnens ungdomsförbund, RFSL ungdom, läkare utan gränser, svenska freds och skiljedomsföreningen, cancerfonden, stadsmissionen, diakonia, djurens rätt, Amnesty international, svenska kyrkans unga, Sveriges unga muslimer, scouterna, elevorganisationen, de etniska förbunden som afrosvenska riksförbundet, naturskyddsföreningen, green peace, Röda korset och Röda halvmånen världen över givetvis och väldigt många andra organisationer. Jag tror att de flesta av de som är medlemmar i föreningar känner likadant. Man kan naturligtvis tycka en massa saker, tycka att andra organisationer fokuserar på fel saker eller har fel metoder. Men vi tycker om dem, vi vill att det ska gå bra för dem. Men konkurrensmentaliteten ställer oss mot dem. Att vi ska vinna över rädda barnen ungdomsförbund när det gäller tjejgrupper, att vi tävlar med läkare utan gränser när det gäller katastrofhjälp, att vi tar marknadsandelar från kyrkan och trosförbunden när det gäller mänskligt stöd i kriser. Men det finns inget att tävla om! För människor i behov av stöd och människor som vill hjälpa andra är inte en fast och begränsad marknad. Medmänsklighet har ingen övre gräns, den kan expandera hur långt som helst. Och våra olika arbetsformer förutsätter att det finns andra som arbetar på andra sätt. Att Röda Korset kan besöka krigsfångar utan att gå ut till allmänheten och berätta om det förutsätter att det finns organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som gör det. Att läkare utan gränser kan fokusera på sjukvård bygger på att det finns organisationer som Oxfam och röda korset som finns där och kompletterar insatserna med vatten, sanitet, mat, vägar med mera. Vi står inte i konkurrens till varandra, och det måste vi berätta!

Min förhoppning är att det snart kommer en kampanj som flera organisationer håller tillsammans, typ ”skänk dina gåvor till oss, till vem som helst av oss, för vi behöver varandra, och våra insatser kompletterar varandra. En gåva till den ena organisationen gynnar de andra. Vi litar på varandra”

Det finns ingen konkurrens mellan organisationerna, däremot konkurerar vi tillsammans mot konsumtionssamhället, mot överflödstänkande, mot kapitalackumulation och trångsynthet. Det är inte ont om pengar i samhället, vi vill att mycket mera används för att göra världen bättre. Så engagera dig, skänk pengar, starta verksamheter och var med och förändra världen, i vilken organisation du vill!

Hjälper kritiken?

I två artiklar har GP granskat rädda barnens verksamhet, vart pengarna går, hur besluten fattas, vad det är man inte berättar. Självklart är kritiken nödvändig. Det civila samhällets aktörer, de ideella organisationerna, stiftelserna och de informella rörelserna utgör viktiga samhälleliga funktioner och det gör att de måste granskas för att kunna bli bättre. Men det finns en oroande trend, att kritisera för att likrikta, för att avsätta och för att avslöja istället för att kritisera konstruktivt med målgruppens intresse i fokus.

Utvärdering och granskning fyller viktiga funktioner, men de bidrar också till att organisationer planerar sin verksamhet efter vad som gör det lätt att utvärdera. Organisationerna måste tänka lika mycket på att låta bli att göra fel som på att göra rätt. Det finns idag en skepsis mot hjälporganisationer, något man känner av som frivillig i en organisation. Man får ständigt frågan om pengarna verkligen kommer fram, om lönerna för cheferna verkligen är försvarliga och om de administrativa kostnaderna inte är på tok för höga. Kritiken har gjort att de ideella organisationerna inte kan göra rätt, de kan bara vara bra på att undvika kritik i varierande grad. Lönerna är för höga för givarna men för låga för ”marknaden”. De administrativa kostnaderna är för låga för att kunna planera verksamheten på ett bra sätt, men för höga för kritikerna. Ledningens personliga moral ställs i relation till hela organisationens värde som hjälporganisation.

Kritiken gör organisationerna defensiva, det gör att de vågar göra fel i mindre utsträckning. Men det är just i modet att tänka annorlunda som det ideella har sin styrka. Jag kommer från en ungdomsorganisation, för oss är det viktigt att se misstag som lärdomar. Det sker mycket förskingring, men väldigt många fler låter bli att ta pengar de inte har rätt till. Det finns många projekt som misslyckas helt, men de som var med har lärt sig massor på vägen, de fick se att det går att prova, misslyckas och börja om. Om vi bara ska undvika att göra fel lär vi oss aldrig att göra rätt.

Med den viktigaste frågan vi måste ställa oss är varför vi har lättare för att döma de som försöker göra rätt än de som vi vet gör fel. Varför är det organisationerna som vill minska lidandet som ska vara rädda för kritiken medan de som tillverkar vapen, cigaretter, pyramidspel och våldsleksaker bara orsakar axelryckningar och trötta uppropslistor? Varför vill vi jaga de som vill göra något bra, men skiter i dem som inte bryr sig? Hur kan man vara stolt över svensk vapenindustri, men kritisk mot folkrörelserna som t.ex. arbetarrörelsen för att de inte gör tillräckligt?

Den ideella sektorn måste sluta bygga skyddsrum mot kritiken, de måste bygga luftvärnskanoner av argument för att själva sätta dagordningen. Vi måste fortsätta att våga göra fel, att tänka i nya banor, att arbeta i nya former. En annan värld är möjlig, men bara om vi tror på den och låter den få jordmån att växa. I ett trångt växthus finns inga friska frukter.

Det civila samhället som politisk aktör

Det civila samhället är ett ganska nytt forskningsfält. Mycket har gjorts i form av statistiska analyser över medlemsantal, påverkan, samhällelig effekt med mera. Men som ämne inom organisationsteori är det långt ifrån färdigforskat. Ideella organisationer använder marknadsekonomiska termer och företagsmodeller för att förklara och förstå sin verksamhet. Man pratar om lönsamhet, om effektivitet, om målstyrning och om marknadsandelar och marknadsföring. Detta kanske främst för att ett bra alternativ inte finns idag. Det finns många böcker som beskriver att ett företagstänkande inte är rätt, men få som berättar vad som fungerar bättre.

Ibland kan jag uppleva att det civila samhällets aktörer är lite som hundvalpar som vill ha uppmärksamhet, omtanke och få känna att de får uppskattning för det de gör utan tanke på vilka konsekvenser det får. Välfärdsstaten är i förändring, det finns utan tvekan önskningar från olika håll om att omorganisera välfärden så att andra aktörer än staten utför verksamheterna. Detta kan t.ex. ske genom så kallad new public management där alla, inklusive statliga aktörer arbetar på entreprenadkontrakt för att lättare kunna definiera uppgifter och utvärdera dess effektivitet. Här talas det mycket om non-profitorganisationerna som möjliga förändringskatalysatorer. Där det istället för stora multinationella företag, är små föreningar med ideell och ideologisk grund utför verksamheterna. Men de finns, som bland annat Trägårdh och Leopold visar, i en annan organisatorisk kontext. Modellen New Public Management är först och främst brittisk, där ser organisationerna annorlunda ut. Det är inte föreningar i meningen folkrörelser, utan föreningar i meningen privata stiftelser som är aktörerna. För dessa gäller både i Sverige och i England mycket snävare regler, t.ex. får man inte ändra syftesformuleringen i en stiftelse. Dessa är självägande och toppstyrda till sin natur vilket gör att det finns stora skillnader mellan organisationstyperna.

De ideella organisationerna känner sig ibland åsidosatta, de kan känna att de inte får den uppmärksamhet eller det inflytande de förtjänar. När politiker räcker ut handen och vill samarbeta kan detta leda till att organisationerna blir för ivriga och funderar mer på hur trevligt det vore med mer pengar och mindre på vad konsekvenserna av samarbetet blir både för egen del och för sektorn och samhället i stort. Det finns en risk att staten genom sitt agerande ser mer till lobbyorganisationernas intressen än till grupperna som lobbyorganisationerna representerar. Det finns också en tendens att ideella organisationer skyndar in vid nedskärningar och försämringar av sociala skyddsnät för att täcka upp det staten brister i att utföra. På så sätt möjliggörs fler försämringar.

Det finns två möjliga alternativ i varför organisationer gör detta. Det ena är att de ser till behoven snarare än till de samhälleliga konsekvenserna, vilket naturligtvis är rätt men inte optimalt ur ett större perspektiv, här måste organisationerna komplettera varandra bättre, någon måste lösa det akuta problem och någon måste politiskt kräva att problemet åtgärdas. Det andra är att organisationerna leds av personer som politiskt sympatiserar med idéerna om att andra aktörer än staten skall utföra verksamheterna. Vilket i en demokrati är helt ok, men där man kan ställa sig frågan om detta är något man är öppen med inför interna val och mot allmänheten. Det civila samhället måste vara politiskt, måste ifrågasätta den rådande ordningen, visa på alternativ och ställa frågor. Men vi måste också vara tydliga med vad det är vi ifrågasätter och vad vi vill se istället. Ideella organisationer skall vara viktiga självständiga aktörer i samhällsförändringar, inte brickor i politiska spel där besluten tas i slutna rum. Vi måste sätta agendan själva, inte med företagsmetoder, inte med hundvalpsbeteende utan med kraft i en lång tradition av folkrörelser och medborgerligt engagemang som bygger samhället.

Att skriva självklarheter i punktform…

Målstyrning och kvaltetssäkring, balanced scorecard och benchmarking. Det finns så många fina ord. Mål är spännande. Nästan alla styrelser och ledare vill arbeta mot mål, många vill också ha mål för sitt eget liv. Men funkar mål överhuvudtaget? Och vad betyder dom?

Man kan skriva självklarheter i punktform och kalla det för mål, bara använda okontroversiella positiva ord som: bättre, större, effektivare, nå ut till fler, synas mer, tjäna mer och bli snyggare. Men vad har vi för hjälp av dem då. Det är lite som politikens vallöften, bättre sjukvård, bättre skola och bättre demokrati, vi jublar men har ingen aning om vad som menas. För ingen vill väl ha sämre skola, dålig sjukvård och bli lite mindre effektiv och ha lite lägre lön.

Men ett mål är nästan alltid en kritik eller en antydan mot hur det ser ut idag. Om tre år skall jag tycka om mina barn. Om tio år skall medlemskapet vara något värt. Vi skall sträva mot att ha något vettigt att säga.

Men vad händer om man följer sina mål? Är det ens meningen? Om man bestämmer sig för att målet för löneförhandlingen är 800mer i månaden är det då ok med en semestervecka mindre eller att få jobba övertid i obegränsad omfattning? För ett mål utesluter väldigt mycket. Man kan inte formulera dem så väl att ingenting faller emellan.

Människor sätter målen! Kanske självklart, men det är här det problematiska kommer in. Alla perspektiv kan inte tas med. Alla problemområden är inte synliga samtidigt. Att fokusera på en del är att tappa fokus på andra delar. Vi väljer också mål som går att mäta, som går att utvärdera och sammanfatta. Men varje gång man gör ett mått bestämmer man vad som är inkluderat, vad som är en del av det vi mäter, och vad som skall exkluderas, vad vi inte kommer att kunna mäta, vilka värden vi inte värdesätter.

Men hur ska man göra? Kan man sluta med målstyrning? Går det att se ett ledarskap som inte strävar mot färdiga mål? Hur skulle det kunna se ut?

Kraven får konsekvenser.

Det är motionstider i organisationen. Medlemmarna, föreningarna, förbundsstyrelsen, alla funderar på vilken organisation vi vill ha. Och idéerna är många. Några kommer troligtvis förbundsstyrelsen att hålla med och föreslå årsmötet att besluta om, andra tror man inte har den bästa lösningen. Tyvärr är det ganska vanligt att vi glömmer vad som beslutats tidigare och vart vi då menade att vi var på väg.

För en organisation finns ett antal olösliga dilemman och jag tror att vi är mitt i att inse att vi är fast i ett par av dessa dilemman. Ett är professionalitet och eget initiativ, å ena sidan vill man ha en organisation med snygga enhetliga dokument, ha utbildade marknadsförare och göra strategiska val. Man vill ha kvalitetssäkrade verksamheter med lathundar för rekrytering, regler, rutiner, uppföljning och utvärdering. Man vill ha ryggen fri så att ingen kan ifrågasätta vad man tycker i någon fråga, hur vi hanterar vissa problem eller hur vi ställer oss till olika saker i samhället. Samtidigt vill vi ha en organisation som låter medlemmarna tänka själva, få göra det de vill, få pröva sig fram och misslyckas och göra om. Vi vill ha en organisation som inte blir tyngd av regler och bestämmelser utan som känns mera som att sunt förnuft och magkänsla är det som behövs.

Ett annat är hur vi ska hantera synlighet, media och marknadsföring strategiskt. Det finns en önskan om att synas mer i media, genom debattartiklar, tv soffor, reklam i tv, radio och på stan. Samtidigt är vi kritiska till hur media hanterar de frågor vi är intresserade av. Vi tycker inte det är ok att man avkrävs enkla 10-sekunders-åsikter om jättestora och jättesvåra frågor eller tvingas förenkla sitt budskap så att det passar media istället för vår ideologi

Det är inte fråga om att välja det ena eller andra i en frivilligorganisation, det handlar om balansgångar. Vi måste ha snabba beslutsgångar för att kunna bemöta saker som händer i omvärlden, det kräver att vi inte tar in allas åsikter utan låter några tycka åt alla. Vi måste välja hur vår marknadsföringsbudget skall se ut, professionalitet eller lokala initiativ?`

Och vi har diskuterat frågorna förut. Kanske har vi tagit ett beslut, kanske finns en strategi. Risken finns att vi blir så ivriga att lösa problem så att vi missar att vi redan håller på med en lösning fast på ett annat sätt. Vi måste hitta något sätt att förmedla de vägval vi gjort tidigare, inte för att hindra att de ändras med att göra oss medvetna om när vi gör det.

Vi måste släppa tankarna på vad vi borde göra som organisation, vad vi tror att andra kräver av oss för att bli medlemmar, för det är inte ens säkert att professionalitet ger kvalitet, att marknadsföring ger synlighet. Vi måste göra det som känns rätt för oss. Prata om hur vi vill ha det. Vi måste låta bli att anklaga varandra för att inte ta problemen på allvar eller tro att andra inte gör vad de kan. Vi måste våga sätta en egen agenda.