Vad gör listorna med civilsamhället.

Det cirkulerar listor. Först tror jag att det var årets opinionsbildare. Eller årets entreprenörer, årets sociala innovatörer kanske, och årets mest inflytelserika personer under trettio. Årets bästa marknadsförare i Almedalen. Årets viktigaste nakenchock. Eller nej, det har jag nog inte sett. Men de andra. Och det är kul. Jag läser listorna och jag gläds med dem jag känner som finns med på listorna. Och jag funderar på om det gör att jag ”har koll” eftersom jag känner folk som är med på listorna. Eller borde jag kämpa till mig en egen plats på listorna? Jag hade verkligen velat vara med på dem. Så är det. Och jag förstår att personer, föreningar och företag vill vara det. Jag har föreställt mig vad de skulle skriva. Det har nog ordförandena för flera av våra stora och små föreningar också gjort.

Men vem är det som skriver listorna? Och vad får de för konsekvenser? Är det bara positivt att försöka imponera på dem som skriver listorna så att man kommer med. Eller gör man det? Jag hör protester i bakhuvudet. Kanske är det som med musik och filmutmärkelser. ”Jag gör bara musik för min skull och för mina fans”. Som Lars Winnerbäck som besvärat tar emot och tackar för utmärkelserna: ”jaha, vad ska man säga”. Och såklart är det så för vissa. Utan en tanke på uppskattning, beröm, eller erkännande. Men det är också lättare att säga att man aldrig brytt sig om beröm medan man får det.

Jag funderar på tre saker. Den första är om det inte är att lura sig lite. För listan över de hundra män mellan 50 och 70 med mest inflytande i samhället är väl fortfarande mer slagkraftig än de övrigt nämnda. Blir det inte en falsk bild av samhällspåverkan om vi gör listorna utan att visa den faktiska maktfördelningen i samhället. Visst har lina Thomsgård stort inflytande. och själklart ska hon lyftas fram för det. Men familjen Bonnier slår henne fortfarande på fingrarna i praktiken tror jag.

Den andra saken är PR-byråernas (och alla andra kommunikatörspositioner) roll. Det finns ett problem med att de som tjänar pengar på att berätta för oss hur vi ska bli duktigare på att kommunicera också är de som berättar vilka som gör det ”rätt”. Visst vore det överraskande om de utnämnde någon som gör helt tvärt om mot vad de lär ut. Alla som åker till Almedalen gör det för att påverka. Det blir konsulternas ankdamm. Roligt, spännande, givande, utvecklande. Men väldigt internt. Det är svårt att veta vem som är målgruppen.

Och det är målgruppen som är min tredje punkt. För listorna skapar en ny målgrupp för våra föreningars strategier och kommunikationsplaner. Vi vill bli årets påverkare och för att göra det måste vi…ja vadå? Räcker det med att vi pratar sex och samlevnad med alla ungdomar i Värmland dalarna och Jämtland? Räcker det med att vi har verksamhet för gömda flyktingar i hela region Skåne? Om vi gör en skolinformationsfolder om ekologisk mat? Kanske upptäcker föreningen att sexualupplysning i Värmland aldrig kommer kvala in någon på listorna. Däremot att lägga pengarna på en app? Kanske kan man göra en app med sexualupplysning istället. Kanske kan den spridas genom en listig twitterkampanj och finansieras genom funded by me? Och vad ska vi då i Värmland och göra? Då kan vi ju ha kontor i Stockholm istället. Och då träffar vi ju andra mediakonsulter istället för ungdomar i Värmland.

Jag raljerar. Jag är ironisk. Förlåt för det. Men jag är rädd att det som en gång sågs som bra verksamhet plötsligt blir tråkig och gammaldags därför att den inte platsar på listorna. Och det finns naturligtvis anledning att modernisera. Men inte för att bli inbjuden på Primes rosémingel.

Hägglunds bästa och mest avslöjande tal hittills?

Hägglund avslutar partiledardebatten. Istället för att prata om budget och skattepolitik pratar han om värdegrund. Att ett samhälle utan etik och värdegrund aldrig kan bli ett bra samhälle att leva i. Att lagar och regler aldrig kan ersätta en moralisk kompass som beskriver rätt och fel. Att det är i våra handlingar mot varandra som den verkliga förändringspotentialen finns.

Jag sitter och känner att jag för första gången imponeras av Hägglund. Han har en bra avvägning. Han nämner den kristna värdegrunden men gör det så som skollagen är utformad. ”De värden som i vår del av världen förvaltas av det kristna arvet”. För jag tror att han har rätt. Alldeles för lite pratar vi om värden, om förståelse, tillit, respekt, tolerans, oegennytta, syskonskap. Det är märkligt att han företräder den regering som i mina ögon representerar motsatsen till dessa och som tog bort livskunskapsämnet från läroplanerna.

Och sedan pratar han om civilsamhället. Om att samhällets skyddsnät ska komplettera de insatser som medborgarna gör genom föreningar och andra initiativ. Detta vill han fortsätta stödja, bland annat genom avdragsrätt för vissa gåvor till ideella organisationer.

Halva jag är nöjd. Det är genom ett ökat stöd till föreningsliv vi har möjlighet att fånga upp fler. Möta fler behov. Hitta fler lösningar. Skapa nya samarbetsformer som leder till nya varianter av stöd och engagemang. Andra halvan ser nedrustning av välfärden till förmån för individuella initiativ, kooperativ och privata företag. Hur ska man navigera i den balansgången? Ska man som vänsterpartiet säga blankt nej och se alla uttalanden i den riktningen som dolda nerläggningshot för vårdcentraler, skolor och sjukhus? Ska man omfamna den med hull och hår och hoppas att det blir bättre än vad det är nu? Ska man försöka hitta en alternativ väg emellan dem och hur skulle den i så fall se ut?

En generell välfärd gynnar alltid kvinnor generellt. Det sa Ohly och jag tror att han har rätt i det. Det är det generella stödet, som alla har rätt till som höjer och behåller jämställdheten och som minskar klassklyftorna. Samtidigt behöver det generella utmanas. Det generella styrs av reglementen som ofta missar enskilda problem eller enskilda människors behov. Det behövs skolor som tillåts prova nya metoder och testa nya vägar. Det behövs vårdinrättningar som ser patienterna som människor snarare än diarienummer. Det behövs utrymme för att starta föreningar i bostadsområdet för att göra det ingen tänkt på att göra. Men hur gör man det utan att öppna dörren för stora nedskärningar? För om föreningen läggs ner finns inte verksamheten kvar. Och om det inte finns någon i området som vill starta den spännande och kreativa skolan kanske det bara finns en gammal skola utan några resurser att välja. Hur bygger vi strukturer som öppnar för det bra utan att tappa det som är bra idag. Ska man demonstrera för eller mot Hägglund?

Vi ger Alvedon när det behövs operation.

Alla skolor kan ibland ha en problemklass. En grupp som inte funkar. Intressen och personligheter som inte går ihop. En stämning som blir destruktiv och som startar negativa spiraler. För det handlar om grupprocesser. Då handlar det om att jobba med grupprocess. Att skapa en gemensam känsla för att man vinner mer på att samarbeta och umgås än att bråka. Men det finns också skolor som bara har problemklasser. Som liksom inte får ihop någon grupp. Där alla klasser är svåra att jobba med och där en lektion aldrig går smidigt och enkelt. Då handlar det om strukturer och arbetsformer.

Björklund menar att den svenska skolan har problem. Han har givetvis helt rätt. Tyvärr är det där alla gemensamma nämnare stannar. För där han vill se mer katederundervisning vill jag se mer kreativa, individanpassade och komplementära metoder. Där han vill se en satsning på matte vill jag se en halvering av matteundervisning till förmån för samhällskunskap och svenska. Och inte svenska som ett ämne utan som flera olika. Att skriva, läsa, tala och samtala har aldrig varit så viktigt som idag. Det är inte bara journalister och författare som förväntas kunna formulera sig. Det krävs på de flesta arbetsplatser. Att förstå nyanser i språket handlar inte bara om att vissa ska kunna utvecklas till poeter, det handlar om makt, möjligheter, inflytande och deltagande i samhället. Där han vill se mindre flum vill jag se många fler yrkesgrupper i skolan. Fler sätt att använda skolans lokaler. Skolan skulle kunna vara en mötesplats för föreningsliv, för sociala företag, för projekt och initiativ från föräldrar och boende i området. För estradpoeter och för danspedagoger. För mer samtal om att vara människa och att fungera tillsammans med andra.

När vi är ute i skolorna gör vi det för att visa ett annat sätt att bedriva undervisning. Vi använder metoder och tankesätt som eleverna inte är vana vid. Vi får igång samtal och får eleverna att tänka tankar de inte tänkt innan. Det gör självklart andra lärare också. Men alltför många tänker att lärarrollen går ut på att förmedla snarare än att inspirera. Vi behövs. Alldeles för mycket. Tyvärr inte alltid till rätt saker.

Vi vill inte vara möjligheten för en bristande rektor att täcka upp för lärarbrist eller för lite egna resurser. Vi vill inte vara fritidsledare som jobbar gratis åt skolan så att de kan fortsätta att låta bli att prioritera det som händer mellan lektionerna. Vi vill inte vara en del av en utveckling där skolornas resurser minskas och där eldsjälar hittar lösningar för att få det att fungera ändå. Vi vill inte vara en värktablett om det behövs en operation.

Att det brinner bilar i förorten är inte otur, det beror inte på att vissa individer inte klarar av att skilja mellan rätt och fel. Det beror på de politiska beslut som är tagna, ofta av sittande politiker. Att sätta en gräns för vad välfärden, skolan och omsorgen får kosta är omöjligt. Det är nu det behövs enorma satsningar. Inte på fler mattetimmar för att vi ska mäta oss bättre i statistiken. Utan på att tredubbla antalet vuxna (över 18, inte nödvändigtvis över 40) i skolorna. Så att fler blir sedda. Så att fler får svar på de stora och viktiga frågorna livet. Så att fler får hjälp med att förstå sociala koder och lär sig navigera mellan normer och förväntningar. Så att frustrationen minskar och delaktigheten ökar.

Föreningslivet måste vara en viktig del av skolan. Vi måste ta på oss rollen av att vara kanalerna för intressen, engagemang, samtal, påverkansmöjligheter och visa på olika vägar i livet och olika val. Vi behöver också ha resurser, långt mycket mer än idag. Tillsammans ska vi förklara samhället, paddla kanot, baka kanelbullar och krama varenda unge i hela landet!

Om jakten på excellens

Jim Collins i boken när vinst inte är målet använder igelkottsmetaforen för att förklara hur organisationer bör tänka. Igelkotten biter inte när den blir attackerad. Den försöker inte rivas. Den rullar ihop sig. Den har en metod, som den är bäst på, den använder den, och bara den. Den har en teknik som den fulländar och försöker sig inte på något annat.

Collins menar att det inte är ett företagstänkande som behövs utan ett disciplinerat förhållningssätt, disciplinerad planering, disciplinerade människor, disciplinerade ledningar och disciplinerad resursallokering. Det handlar 1 att mäta sina framgångar 2 disciplinerade beslut 3 om rätt man på rätt plats 4 att bara göra det man kan bli bäst i världen på 5 bygga varumärke

Han menar att det är just fokus på organisationens kärna som kännetecknar en organisation som lyckas. En organisation som inte låter sig ryckas med åt olika håll. Som inte försöker vara överallt och göra allt utan som ser sin styrka och tackar nej till allt som inte finns i kärnan.

Detta kallas i alla andra verksamheter för outsourcing. Det är samma logik. Ett företag som gör skruvar ska inte göra hemsida, ska inte städa lokaler, ska inte ha skrivarkurser och ska inte laga lunch. Den som gör bildäck ska bara göra det, den som gör bilstolar ska bara göra det. Och för företag kan det vara rätt, även om det går att ifrågasätta även där.

Under mina år i förbundsstyrelsen i Röda korsets ungdomsförbund inser jag att vi gick över till ett sådant tankesätt. En del av det var medvetet, en del upplever jag var glidande. Den utvecklingen har fortsatt. Då fanns det massor av olika sorters verksamheter. Barnläger, tjejgrupper, killgrupper, internationella grupper, första hjälpen, rättvis handelsgrupper, nattvandrargrupper, verksamheter för intellektuellt funktionshindrade, verksamheter för besök på häkte och flyktingförläggning. HIV informatörer, MR informatörer. Det var nödvändigt då att försöka få en logik omkring dem. Vi försökte hitta en ram, något som binder ihop och förklarar varför vi gör dessa verksamheter.

Vi gick från frågan ”vad kan vi göra” till frågan ”varför ska just vi göra det”. Och det är en bra fråga. I företagsvärlden är det ganska givet att någon annan kommer att fylla den luckan man själv vill lämna. Om man bestämmer sig för att bara göra nackstöd och inte göra rattar så kommer inte bilen bli utan ratt. Ett annat företag kommer att göra dem och göra dem excellent därför att de inte gör tutor. Men när alla organisationer, för jag upplever att det är en gängse tankesätt, tänker så blir det mycket som inte görs. Som ingen gör. Därför att föreningslivet inte bygger på samma logik. En lucka fylls inte automatiskt.

När man vill ha en tydlig målgrupp som man kan göra en tydlig och mätbar verksamhet för med kvalitetssäkrade riktlinjer och urvalssystem som ger ”rätt man på rätt plats” tappar man mycket av det som en gång var viktigt. Att den som får hjälp också kan vara den som ger hjälp tillexempel. Man är antingen volontär eller målgrupp. Man tappar också möjligheten att genom en förening bryta ny mark. Få förtroende att prova sig fram. Testa en idé.

Röda korsets ungdomsförbund i Karlstad är de som visar att detta är möjligt. De är mina hjältar. Kanske vet jag för lite om dem. Men det spelar ingen roll. När Hakim startade föreningen tillsammans med några andra var vi oroliga att han kanske var tokig. För han ville driva verksamhet på äldreboende. Men vi är en ungdomsorganisation sa vi. Han samlade sina vänner och de tog ut tanter på promenad. Och det blev en bra verksamhet. Han hade ingen koll på formalia, förstod inte ett ord av stadgarna. Men när alla hjärtans dag kom så skickade han ett sms till sina vänner. Köpte godis och kakor och kärleksockuperade äldreboendena. Där bjöd de på fika. Spelade musik, dansade med tanter och gubbar. Pratade och spelade spel. Inga förberedelser. Ingen koll på om man får eller inte. De bara gjorde det. För att de kunde. För att det var viktigt. För dem. Hakim och föreningen kom på att det finns massa gamla som firar jul ensamma. Det finns också massa ”invandrare” som inte firar jul. Om man får ”invandrarna” att ordna en stor julfest för de som inte har någon att fira jul med kan man göra något fantastiskt. Och plötsligt är mångkulturen på riktigt.

Det är inte en verksamhet som passar i RKUFs profil. Den finns inte med i tioårsstrategin. Den skulle inte bedrivits om de hållit sig till dokumenten. För målgruppen är ju unga migranter. Det är ju Hakim, fast han ville inte vara målgrupp. Han ville vara verksamhetsledare. Han ville förändra världen. Det ville Deler också, svenska röda korset i Luleå försökte få honom att på sin dåliga svenska att berätta vad han ville ha hjälp med. Medan han försökte förklara på vilket sätt han ville hjälpa. Han fick starta en egen förening. Och vara med och starta ett internationellt samarbete med Ryssland. Och sen sitta i förbundsstyrelsen.

RKUF beslutade på sitt möte senast att inte längre vara med i föreningen gemensam framtid som driver åsiktsfestivalen Urix. För att det inte är kärnverksamheten. För att det tar för mycket resurser. För att det inte riktar sig till deras målgrupper. För att det inte finns engagemang för Urix så som det fanns tidigare. För mig är Urix platsen där engagemanget föds. Där man pratar om alla frågor som RKUF jobbar med. Där förortskidsen spelar basket med småstadsungdomarna. Där högergossar hånglar med vänsterflickor. Där passionen för att förändra världen får ta sig livsförändrande proportioner. Där världen går att rädda. Att inte se det som en prioriterad verksamhet är för mig obegripligt. Vem ska vara den som tänder de ungas engagemang, som får dem att vilja rädda världen om inte RKUF? Hur kan det vara utanför ”kärnan”?
Disciplin är bra till mycket. Men inte för att locka fram passion. Inte för att förändra världsbilden på en fjortonåring. Föreningslivet handlar också om att få följa sin ingivelse. Och om alla verksamheter redan är klara på förväg blir det inget utrymme för den som har en egen idé om hur man räddar världen. Tänk om det är just den idén som gör det?

SROI, ”äntligen” eller ”fast vänta nu”?

Vad är en utgift till skillnad från en investering? Hur kan man visa att en skolkurator, en kamratstödjare, en anhörigvårdare, en tjejgrupp, eller en vårdavdelning faktiskt är en investering och inte bara en kostnad. Hur kan man visa att en slopad kuratorstjänst faktiskt kostar pengar, inte bara sparar pengar kortsiktigt.

SROI är en metod framtagen i Storbritannien och utläses Social Return On Investment. Med metoden får man ett värde som visar hur stor social effekt varje investerad krona får. Detta grundar man på faktorer som man presenterar i en beviskedja. Det kan vara faktiska kostnader som t.ex. månader som kommunen slipper betala äldreboende för en person vars anhöriga får tillräckligt stöd att kunna ha personen boende hemma. Det kan också vara uppskattade kostnader som t.ex. vad det hade kostat samhället om verksamheten inte fanns.

Föreningslivet, framförallt de som levererar tjänster till kommun och landsting mot ersättning i form av verksamhetsbidrag, har länge velat uppvärdera det ideella arbetet och styrkorna med ett idéburet arbetssätt. Man har velat kunna visa det värde man faktiskt skapar, och kunna presentera det värdet på ett tydligt sätt för bidragsgivare och för andra.

Det finns mycket att diskutera kring metoden. Vetenskapligt är metoden fullkomligt opålitlig och godtycklig. Att blanda faktiska kostnader med uppskattade kostnader för saker som eventuellt kan hända om man inte utför en handling eller jämföra en studiecirkels välbefinnandeökning med ett års samtalsterapi kan aldrig sluta i något med ett ”sanningsanspråk”. Det menar projektledarna inte heller att det inte ska göra heller, därför att alla ekonomiska prognoser och analyser bygger på godtyckliga uppskattningar. Och kanske spelar det ingen roll. För om man använder metoden för att förklara sitt värde för en givare i konkurrens med andra som också uppskattar sitt värde godtyckligt behöver man knappast vara den som är ”ärligast” i sammanhanget. Projektledarna menar också att värdet man får fram inte ska jämföras med andra verksamheters värden därför att de bygger på olika värderingar av olika faktorer. Det är i mina ögon en balansgång att förklara detta för beslutsfattare som sitter med flera ansökningar med olika SROIvärden. Det naturliga borde vara att ge pengar till den med högst avkastning, åtminstone bygger ju logiken i ROI på det.

Jag reagerade ganska starkt vid dragningen av detta förslag. För mig ringer varningsklockorna med 120db och jag ser risker för professionalisering, instrumentalisering, förändrade verksamhetstyper, övertagande av statliga åtaganden i ideell regi som ”besparing” med mera. Jag fick då svar från flera som jobbat länge med frågan att till skillnad från andra förslag och idéer som presenterats de senaste 20 åren är detta det absolut bästa med mycket färre problem än de som funnits tidigare. Att slå ner på detta som faktiskt löser många av de problem man lyft tidigare är kontraproduktivt. Vi måste istället hjälpa till och göra detta så bra som möjligt.

Jag har stor respekt för att vi måste komma fram till något och inte bara påtala problem. Jag tror att problemen vi ser är en del av en stor samhällsförändring och kanske kan inte de ideella organisationerna helt värja sig utan måste anpassa sig med en så bra metod som möjligt. Jag vill ändå framförallt lyfta dessa punkter för diskussion och då för föreningslivets del:

1 varför ska värdet uttryckas i siffror?

Det finns problem med att uttrycka sociala värden i pengar. Vad är ett barn värt som överlever cancer? Vad händer om medicinkostnaden är högre än det framräknade värdet? Det som å ena sidan kan ge ett tungt vägande argument för en investering kan också bli ett ekonomiskt avgörande istället för ett ideologiskt/värdegrundat. Man ger sig in på en spelplan som man kanske inte vill spela på. ”Till varje pris”, ersätts med en prislapp som kan konkurrensutsättas, skäras ner och prioriteras om. Det möjliggör också för att ställa saker emot varandra med ekonomiska termer. Är det viktigare att prioritera att unga får jobb eller vård?

Jag förstår den längtan som finns att kunna bevisa sitt värde. Och för vissa organisationer är det mer nödvändigt än för andra. Kanske måste SROI riktas tydligare. Kanske ska det framgå vilken typ av verksamhet som mätverktyget passar för. I kommunal verksamhet ser jag stora fördelar med att kunna räkna på flera faktorer än de rent ekonomiska och visa det sociala i ekonomiska termer. För flera av de föreningar som jobbar på ett liknande sätt som kommunerna kan det ha samma fördelar. Men det kräver tydligare värderingsriktlinjer och ett enhetligt måttsystem vilket inte finns idag.

2 vem är det verksamheterna konkurrerar med?

Om det handlar om verksamhet eller inte verksamhet är frågan ganska enkel. Om motivet med SROI handlar om att få beslutsfattare att inse värdet av en investering är konkurrensproblemet inte så stort. I vissa fall står den ideella föreningen eller den kommunala verksamheten i konkurrens med privata vinstdrivande företag. Där finns självklart fördelar med att kunna visa att en investering i föreningen innebär större fördelar för givaren än att välja ett vinstdrivande företag. Men vad händer när föreningen äger ett vinstdrivande bolag som ska utföra verksamheten? Är det då fortfarande bättre än de andra företagen?

Och om SROIvärdet används för att välja mellan olika idéburna verksamheter, vad säger siffrorna i så fall om verksamhetens kvalitet i relation till andra verksamheter. Är livets ords skola effektivare för samhället än den kommunala därför att de räknar med samhällskostnaden för ett syndigt leverne? Är mentor en bättre organisation därför att deras verksamhet leder till mer välbetalda jobb medan scouterna inte kan bevisa att deras verksamhet gör det? Är kompisverksamheten en eftermiddag i veckan viktigare än en kurator som jobbar heltid på skolan.

Finns det en risk att de ideella insatserna konkurrerar ut de samhälleliga? Och gör de isåfall det på grund av godtyckligt valda siffror? Vem får ansvar för att hålla koll på det? Kanske låter det som ett skräckscenario som aldrig kan inträffa, men i Storbritannien är begreppet big society just den frågan, nerskärningar av det sociala skyddsnätet till förmån för ideella insatser och stöd till föreningslivet. Kanske är det positivt, men frågan är hur länge stödet kommer finnas. Det är ett våghalsigt spel att ta över viktiga institutioner i hopp om att finansieringen fortsätter. Det är svårt att anordna basarer för att betala städning av skolor.

3 vad får det för konsekvenser för civilsamhället?

Kommer alla verksamheter få höga SROI värden eller är det lättare att presentera vissa aktiviteter i siffror än andra? I handledningsmaterialet nämns verksamheter som handlar om att ge individer stöd i olika former, främst med utbildningsinsatser för att kunna få jobb, mat och socialt umgänge för äldre med mera. Hur är det med andra verksamheter som inte lika tydligt fyller ett behov som kommunen annars skulle fyllt?
Kan vi verkligen gå i god på våra påståenden om de värden vi skapar? Kanske hävdar vi, som flera gjort, att en gruppverksamhet motsvarar ett värde motsvarande samtalsterapi. Behöver vi då inte ha utbildade samtalsterapeuter som utför
verksamheten? Risken är uppenbar att v,i för att styrka våra påståenden, också professionaliserar vår verksamhet, ställer högre krav på våra medlemmar och våra frivilliga och ändrar inriktning från idéburet och ideellt till evidensbaserat och professionellt.

4 Varför får inte de frivilliga pengarna om vi skriver ut kostnaden för dem?

Vad händer med det frivilliga arbetet när man sätter en prislapp på det? Kanske kan man som frivillig bli stärkt i känslan att man faktiskt bidrar med ett arbete som är värt mycket pengar. Men steget till att själv vilja ha del i de pengarna är inte särskilt stort, och kanske med viss rätt. Om man menar att röda korset bör ha pengar av kommunen för att de frivilliga lägger ner tiden, kanske det är de frivilliga som ska ha pengarna?
Och vilket ansvar tar vi för de pengar vi får. Idag är det tydligt att det är donationer, som ges som stöd till verksamheten. Om de istället blir till investeringar i syfte att få en prognosticerad social vinst kan kraven och ansvaret förändras. Har deltagarna rätt att kräva fler timmar från de frivilliga? Har kommunen rätt att dra tillbaka projektstöd? Får kommunen efter insändare i lokaltidningen komma med nya direktiv kring hur verksamheten ska bedrivas. Äger vi fortfarande våra verksamheter när någon annan investerat, istället för donerat, till dem?

slutsatser

Jag vet varken ut eller in. Jag är enormt kritisk, samtidigt som jag ser mycket stora fördelar. På samma sätt som med andra frågor. Självklart ska föreningar redovisa sina resultat, samtidigt som det gör att de utformar sina verksamheter på ett sätt som går lätt att redovisa. Självklart ska kommunen ta hjälp av den frivilliga kraften, samtidigt som kommunalt ansvar aldrig kan läggas över på medborgarna utan att det får effekter. Självklart ska vi göra våra verksamheter så effektivt som möjligt samtidigt som effektivitet är ett ord som kan tolkas på många sätt och kan leda tankarna fel.
Vi behöver prata mer. På riktigt. Inte bara kring powerpointpresentationernas begreppsvärldar utan kring de begreppsvärldar vi behöver. Varför vill vi presentera våra effekter i ekonomiska termer, vilka risker och fördelar finns. Tar vi varandra på allvar eller är vi konkurrenter där den förening som misslyckas ska gå under? Jag vill uppmana till försiktighet med alla mätverktyg. Men det är inte verktygen, utan hur vi tänker kring dem, som avgör om de är bra eller dåliga för verksamheten.

Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.

Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?

Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?

Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.

Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.

Kommersiell läxhjälp ställer välfärdsfrågorna på spets

Idag rapporteras det om att den kommersiella läxhjälpen fått ett enormt uppsving genom avdragsrätten för hushållsnära tjänster. I artikeln står det också att många skolor nu väljer att lägga resurser på att köpa in privat läxhjälp.
I artikeln står det:
Norra Djurgårdsgymnasiet är en liten friskola som drivs av ett lärarkooperativ.
– Vi har valt att prioritera i vår budget och tycker att det här är en rättighet som alla elever ska ha. Den ligger utanför skoltid för att markera att det här är ett frivilligt åtagande, säger John Sjöberg som är rektor på Norra Djurgårdsgymnasiet.
Ideell läxhjälp har funnits i många år i Sverige, ledd av exempelvis Röda Korset.

Vad är då skillnaden? Är detta ett sätt att etablera en välfärdstjänst så som röda korset med flera tidigare gjort? Att föreningarna visar på ett behov i samhället som sedan tas över av andra aktörer? Handlar det om att de som utför en samhällsnyttig uppgift också ska ha rimlig ersättning? Eller är det att stjäla ett begrepp för att egentligen stödja privatundervisning för de allra rikaste?

Jag ställer mig fråga om Röda Korset haft läxhjälp i små friskolor med goda resurser. Kanske har det funnits, men knappast med samma orsak.

Ideella välfärdstjänster är komplicerat. Det får stryk från två olika håll därför att de använder en tredje logik. Näringslivet menar att ”varför göra något gratis när man kan få betalt för det” eller ser det som något som privatpersoner ska utföra för varandra mer som allmosa än som organiserad verksamhet med värderingar som grund. Från andra hållet ser man det som ett sätt att urholka det gemensamma offentliga välfärdssystemet. Det som behöver göras, ska göras med skattepengar och utföras av offentligt anställda.

Ideella välfärdstjänster handlar inte om att spara pengar för staten, inte heller om att ge möjligheten för rika att idka lokal välgörenhet. Det handlar om en kritik mot det rådande systemet i form av att praktiskt visa hur det skulle kunna göras istället. Det kan också handla om att visa på luckor som det etablerade skyddsnätet missat. Det kan också handla om att vissa uppgifter görs bättre av ideella, som hjälper för att de vill och inte för att de svarat rätt på en anställningsintervju. Det kan också vara för att staten kan få dubbla roller, att både stötta den som väntar på ett besked och vara den som ska ta beskedet, där kan en ideell organisation fokusera helt på stöttandet.

Det är inte självklart att röda korsets läxhjälp inte behövs i djurgårdens friskolor. Det kan mycket väl finnas uppgifter där som behöver göras ideellt. Men det handlar inte om att hjälpa elever prestera bättre, utan om att t.ex. bryta utanförskap eller motverka diskriminering av elever. Det är där orsaken gör hela skillnaden. För det praktiska arbetet med läxhjälpen är troligtvis detsamma om man gör det professionellt eller ideellt. Om man gör det för att motverka diskriminering, för att ge nyanlända möjligheter att ta plats i samhället, för att minska klyftorna i samhället eller för att kunna visa att vuxenvärlden finns där och bryr sig om är det en helt annan verksamhet än om man gör det därför att föräldrarna har råd att betala antingen genom att välja en skola som har råd eller plocka upp plånboken själv.

Privatundervisning är inget nytt. För mig är det ett märkligt sätt att använda gemensamma resurser att göra dessa avdragsgilla. Vill man använda gemensamma pengar för att skapa arbetstillfällen skulle de läggas snarare på att erbjuda resurserna genom socialkontoren eller stadsdelsnämnderna. För läxhjälp är bra, men inte för att skapa en elit.

Den avdragsgilla privatundervisningen och den ideella läxhjälpen sätter fokus på problemet. Det visar att vi behöver tydliggöra syftet med de ideella verksamheterna för att tydligt markera skillnad. Ideella insatser behövs i samhället, inte för att det är billigare, utan för att vi tillsammans behöver engagera oss för att ge medmänskligt stöd i praktiken, inte bara genom skatteinbetalningen.