Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.

Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?

Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?

Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.

Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.

Kommersiell läxhjälp ställer välfärdsfrågorna på spets

Idag rapporteras det om att den kommersiella läxhjälpen fått ett enormt uppsving genom avdragsrätten för hushållsnära tjänster. I artikeln står det också att många skolor nu väljer att lägga resurser på att köpa in privat läxhjälp.
I artikeln står det:
Norra Djurgårdsgymnasiet är en liten friskola som drivs av ett lärarkooperativ.
– Vi har valt att prioritera i vår budget och tycker att det här är en rättighet som alla elever ska ha. Den ligger utanför skoltid för att markera att det här är ett frivilligt åtagande, säger John Sjöberg som är rektor på Norra Djurgårdsgymnasiet.
Ideell läxhjälp har funnits i många år i Sverige, ledd av exempelvis Röda Korset.

Vad är då skillnaden? Är detta ett sätt att etablera en välfärdstjänst så som röda korset med flera tidigare gjort? Att föreningarna visar på ett behov i samhället som sedan tas över av andra aktörer? Handlar det om att de som utför en samhällsnyttig uppgift också ska ha rimlig ersättning? Eller är det att stjäla ett begrepp för att egentligen stödja privatundervisning för de allra rikaste?

Jag ställer mig fråga om Röda Korset haft läxhjälp i små friskolor med goda resurser. Kanske har det funnits, men knappast med samma orsak.

Ideella välfärdstjänster är komplicerat. Det får stryk från två olika håll därför att de använder en tredje logik. Näringslivet menar att ”varför göra något gratis när man kan få betalt för det” eller ser det som något som privatpersoner ska utföra för varandra mer som allmosa än som organiserad verksamhet med värderingar som grund. Från andra hållet ser man det som ett sätt att urholka det gemensamma offentliga välfärdssystemet. Det som behöver göras, ska göras med skattepengar och utföras av offentligt anställda.

Ideella välfärdstjänster handlar inte om att spara pengar för staten, inte heller om att ge möjligheten för rika att idka lokal välgörenhet. Det handlar om en kritik mot det rådande systemet i form av att praktiskt visa hur det skulle kunna göras istället. Det kan också handla om att visa på luckor som det etablerade skyddsnätet missat. Det kan också handla om att vissa uppgifter görs bättre av ideella, som hjälper för att de vill och inte för att de svarat rätt på en anställningsintervju. Det kan också vara för att staten kan få dubbla roller, att både stötta den som väntar på ett besked och vara den som ska ta beskedet, där kan en ideell organisation fokusera helt på stöttandet.

Det är inte självklart att röda korsets läxhjälp inte behövs i djurgårdens friskolor. Det kan mycket väl finnas uppgifter där som behöver göras ideellt. Men det handlar inte om att hjälpa elever prestera bättre, utan om att t.ex. bryta utanförskap eller motverka diskriminering av elever. Det är där orsaken gör hela skillnaden. För det praktiska arbetet med läxhjälpen är troligtvis detsamma om man gör det professionellt eller ideellt. Om man gör det för att motverka diskriminering, för att ge nyanlända möjligheter att ta plats i samhället, för att minska klyftorna i samhället eller för att kunna visa att vuxenvärlden finns där och bryr sig om är det en helt annan verksamhet än om man gör det därför att föräldrarna har råd att betala antingen genom att välja en skola som har råd eller plocka upp plånboken själv.

Privatundervisning är inget nytt. För mig är det ett märkligt sätt att använda gemensamma resurser att göra dessa avdragsgilla. Vill man använda gemensamma pengar för att skapa arbetstillfällen skulle de läggas snarare på att erbjuda resurserna genom socialkontoren eller stadsdelsnämnderna. För läxhjälp är bra, men inte för att skapa en elit.

Den avdragsgilla privatundervisningen och den ideella läxhjälpen sätter fokus på problemet. Det visar att vi behöver tydliggöra syftet med de ideella verksamheterna för att tydligt markera skillnad. Ideella insatser behövs i samhället, inte för att det är billigare, utan för att vi tillsammans behöver engagera oss för att ge medmänskligt stöd i praktiken, inte bara genom skatteinbetalningen.