Vi ger Alvedon när det behövs operation.

Alla skolor kan ibland ha en problemklass. En grupp som inte funkar. Intressen och personligheter som inte går ihop. En stämning som blir destruktiv och som startar negativa spiraler. För det handlar om grupprocesser. Då handlar det om att jobba med grupprocess. Att skapa en gemensam känsla för att man vinner mer på att samarbeta och umgås än att bråka. Men det finns också skolor som bara har problemklasser. Som liksom inte får ihop någon grupp. Där alla klasser är svåra att jobba med och där en lektion aldrig går smidigt och enkelt. Då handlar det om strukturer och arbetsformer.

Björklund menar att den svenska skolan har problem. Han har givetvis helt rätt. Tyvärr är det där alla gemensamma nämnare stannar. För där han vill se mer katederundervisning vill jag se mer kreativa, individanpassade och komplementära metoder. Där han vill se en satsning på matte vill jag se en halvering av matteundervisning till förmån för samhällskunskap och svenska. Och inte svenska som ett ämne utan som flera olika. Att skriva, läsa, tala och samtala har aldrig varit så viktigt som idag. Det är inte bara journalister och författare som förväntas kunna formulera sig. Det krävs på de flesta arbetsplatser. Att förstå nyanser i språket handlar inte bara om att vissa ska kunna utvecklas till poeter, det handlar om makt, möjligheter, inflytande och deltagande i samhället. Där han vill se mindre flum vill jag se många fler yrkesgrupper i skolan. Fler sätt att använda skolans lokaler. Skolan skulle kunna vara en mötesplats för föreningsliv, för sociala företag, för projekt och initiativ från föräldrar och boende i området. För estradpoeter och för danspedagoger. För mer samtal om att vara människa och att fungera tillsammans med andra.

När vi är ute i skolorna gör vi det för att visa ett annat sätt att bedriva undervisning. Vi använder metoder och tankesätt som eleverna inte är vana vid. Vi får igång samtal och får eleverna att tänka tankar de inte tänkt innan. Det gör självklart andra lärare också. Men alltför många tänker att lärarrollen går ut på att förmedla snarare än att inspirera. Vi behövs. Alldeles för mycket. Tyvärr inte alltid till rätt saker.

Vi vill inte vara möjligheten för en bristande rektor att täcka upp för lärarbrist eller för lite egna resurser. Vi vill inte vara fritidsledare som jobbar gratis åt skolan så att de kan fortsätta att låta bli att prioritera det som händer mellan lektionerna. Vi vill inte vara en del av en utveckling där skolornas resurser minskas och där eldsjälar hittar lösningar för att få det att fungera ändå. Vi vill inte vara en värktablett om det behövs en operation.

Att det brinner bilar i förorten är inte otur, det beror inte på att vissa individer inte klarar av att skilja mellan rätt och fel. Det beror på de politiska beslut som är tagna, ofta av sittande politiker. Att sätta en gräns för vad välfärden, skolan och omsorgen får kosta är omöjligt. Det är nu det behövs enorma satsningar. Inte på fler mattetimmar för att vi ska mäta oss bättre i statistiken. Utan på att tredubbla antalet vuxna (över 18, inte nödvändigtvis över 40) i skolorna. Så att fler blir sedda. Så att fler får svar på de stora och viktiga frågorna livet. Så att fler får hjälp med att förstå sociala koder och lär sig navigera mellan normer och förväntningar. Så att frustrationen minskar och delaktigheten ökar.

Föreningslivet måste vara en viktig del av skolan. Vi måste ta på oss rollen av att vara kanalerna för intressen, engagemang, samtal, påverkansmöjligheter och visa på olika vägar i livet och olika val. Vi behöver också ha resurser, långt mycket mer än idag. Tillsammans ska vi förklara samhället, paddla kanot, baka kanelbullar och krama varenda unge i hela landet!

Om jakten på excellens

Jim Collins i boken när vinst inte är målet använder igelkottsmetaforen för att förklara hur organisationer bör tänka. Igelkotten biter inte när den blir attackerad. Den försöker inte rivas. Den rullar ihop sig. Den har en metod, som den är bäst på, den använder den, och bara den. Den har en teknik som den fulländar och försöker sig inte på något annat.

Collins menar att det inte är ett företagstänkande som behövs utan ett disciplinerat förhållningssätt, disciplinerad planering, disciplinerade människor, disciplinerade ledningar och disciplinerad resursallokering. Det handlar 1 att mäta sina framgångar 2 disciplinerade beslut 3 om rätt man på rätt plats 4 att bara göra det man kan bli bäst i världen på 5 bygga varumärke

Han menar att det är just fokus på organisationens kärna som kännetecknar en organisation som lyckas. En organisation som inte låter sig ryckas med åt olika håll. Som inte försöker vara överallt och göra allt utan som ser sin styrka och tackar nej till allt som inte finns i kärnan.

Detta kallas i alla andra verksamheter för outsourcing. Det är samma logik. Ett företag som gör skruvar ska inte göra hemsida, ska inte städa lokaler, ska inte ha skrivarkurser och ska inte laga lunch. Den som gör bildäck ska bara göra det, den som gör bilstolar ska bara göra det. Och för företag kan det vara rätt, även om det går att ifrågasätta även där.

Under mina år i förbundsstyrelsen i Röda korsets ungdomsförbund inser jag att vi gick över till ett sådant tankesätt. En del av det var medvetet, en del upplever jag var glidande. Den utvecklingen har fortsatt. Då fanns det massor av olika sorters verksamheter. Barnläger, tjejgrupper, killgrupper, internationella grupper, första hjälpen, rättvis handelsgrupper, nattvandrargrupper, verksamheter för intellektuellt funktionshindrade, verksamheter för besök på häkte och flyktingförläggning. HIV informatörer, MR informatörer. Det var nödvändigt då att försöka få en logik omkring dem. Vi försökte hitta en ram, något som binder ihop och förklarar varför vi gör dessa verksamheter.

Vi gick från frågan ”vad kan vi göra” till frågan ”varför ska just vi göra det”. Och det är en bra fråga. I företagsvärlden är det ganska givet att någon annan kommer att fylla den luckan man själv vill lämna. Om man bestämmer sig för att bara göra nackstöd och inte göra rattar så kommer inte bilen bli utan ratt. Ett annat företag kommer att göra dem och göra dem excellent därför att de inte gör tutor. Men när alla organisationer, för jag upplever att det är en gängse tankesätt, tänker så blir det mycket som inte görs. Som ingen gör. Därför att föreningslivet inte bygger på samma logik. En lucka fylls inte automatiskt.

När man vill ha en tydlig målgrupp som man kan göra en tydlig och mätbar verksamhet för med kvalitetssäkrade riktlinjer och urvalssystem som ger ”rätt man på rätt plats” tappar man mycket av det som en gång var viktigt. Att den som får hjälp också kan vara den som ger hjälp tillexempel. Man är antingen volontär eller målgrupp. Man tappar också möjligheten att genom en förening bryta ny mark. Få förtroende att prova sig fram. Testa en idé.

Röda korsets ungdomsförbund i Karlstad är de som visar att detta är möjligt. De är mina hjältar. Kanske vet jag för lite om dem. Men det spelar ingen roll. När Hakim startade föreningen tillsammans med några andra var vi oroliga att han kanske var tokig. För han ville driva verksamhet på äldreboende. Men vi är en ungdomsorganisation sa vi. Han samlade sina vänner och de tog ut tanter på promenad. Och det blev en bra verksamhet. Han hade ingen koll på formalia, förstod inte ett ord av stadgarna. Men när alla hjärtans dag kom så skickade han ett sms till sina vänner. Köpte godis och kakor och kärleksockuperade äldreboendena. Där bjöd de på fika. Spelade musik, dansade med tanter och gubbar. Pratade och spelade spel. Inga förberedelser. Ingen koll på om man får eller inte. De bara gjorde det. För att de kunde. För att det var viktigt. För dem. Hakim och föreningen kom på att det finns massa gamla som firar jul ensamma. Det finns också massa ”invandrare” som inte firar jul. Om man får ”invandrarna” att ordna en stor julfest för de som inte har någon att fira jul med kan man göra något fantastiskt. Och plötsligt är mångkulturen på riktigt.

Det är inte en verksamhet som passar i RKUFs profil. Den finns inte med i tioårsstrategin. Den skulle inte bedrivits om de hållit sig till dokumenten. För målgruppen är ju unga migranter. Det är ju Hakim, fast han ville inte vara målgrupp. Han ville vara verksamhetsledare. Han ville förändra världen. Det ville Deler också, svenska röda korset i Luleå försökte få honom att på sin dåliga svenska att berätta vad han ville ha hjälp med. Medan han försökte förklara på vilket sätt han ville hjälpa. Han fick starta en egen förening. Och vara med och starta ett internationellt samarbete med Ryssland. Och sen sitta i förbundsstyrelsen.

RKUF beslutade på sitt möte senast att inte längre vara med i föreningen gemensam framtid som driver åsiktsfestivalen Urix. För att det inte är kärnverksamheten. För att det tar för mycket resurser. För att det inte riktar sig till deras målgrupper. För att det inte finns engagemang för Urix så som det fanns tidigare. För mig är Urix platsen där engagemanget föds. Där man pratar om alla frågor som RKUF jobbar med. Där förortskidsen spelar basket med småstadsungdomarna. Där högergossar hånglar med vänsterflickor. Där passionen för att förändra världen får ta sig livsförändrande proportioner. Där världen går att rädda. Att inte se det som en prioriterad verksamhet är för mig obegripligt. Vem ska vara den som tänder de ungas engagemang, som får dem att vilja rädda världen om inte RKUF? Hur kan det vara utanför ”kärnan”?
Disciplin är bra till mycket. Men inte för att locka fram passion. Inte för att förändra världsbilden på en fjortonåring. Föreningslivet handlar också om att få följa sin ingivelse. Och om alla verksamheter redan är klara på förväg blir det inget utrymme för den som har en egen idé om hur man räddar världen. Tänk om det är just den idén som gör det?