Professionaliserar vi bort dem som behöver oss?

Samhället blir snävare, normerna tydligare. Skillnaden mellan rätt och fel kan man inte lära sig, de måste socialiseras in. Och det sker i varje möte. Utrymmet för de som inte passar in, för dem som frågar för mycket, för de som säger fel saker i fel sammanhang, för de som inte har fingertoppskänsla blir mindre och mindre.

Föreningsvärlden har för mig alltid varit en fristad öppen för alla. Här behövs man även om man inte gör det i samhället i övrigt. Här finns det plats. Här får man utvecklas tillsammans, man behöver inte vara en färdig produkt som bedöms. I föreningsvärlden finns tålamodet att låta folk växa. I föreningsvärlden kan man göra fel, få prova igen, lära sig, och kanske kan man bli riktigt bra på det man inte kunde innan.

Kraven på ideella föreningar blir högre, förväntan på resultat en mer självklar del. Rädslan för kritik och för att förlora bidrag eller allmänhetens förtroende gör att många vill försäkra sig mot att misstag sker genom t.ex. kvalitetssäkring, utbildningskrav, kontrakt och att anställa professionella istället för att ha frivilliga, outbildade. Många begär utdrag ur belastningsregistret på sina frivilliga och anställda. Många använder också ett rekryteringsförfarande med intervjuer, CV och referenser för att välja ut de passande volontärerna.

Jag tror att en del av den här utvecklingen är nödvändig. Det behövs professionella som utför ideella uppdrag, det finns många som inte omfattas av samhällets skyddsnät och föreningsvärlden måste ställa upp. Många föreningar behöver också vara professionella när det gäller hur man hanterar känsliga uppgifter, människor i en utsatt situation med mera. Och många behöver anställda, professionella personer som kan göra organisationen bättre, och de ska ha lön efter kompetens, inte lägre än andra för att de ”offrar sig” för en god sak.

Men jag tror också att en del av utvecklingen behöver hämmas och bekämpas. Vi får inte bygga murar mot dem som behöver oss. Vi får inte skapa samma inträdeskrav som arbetsmarknaden har. Föreningsvärldens uppgift är inte att vara perfekt, professionell eller fläckfri. Föreningsvärlden måste vara ett alternativ till stat och företag, inte kopiera metoder och modeller. För en förening som bygger på frivillighet måste utgångspunkten vara att göra det frivilliga är bra på, inte att professionalisera för att bli lika ”bra” som företagen och myndigheterna. Om frivilliga inte kan utföra en uppgift kan man fundera på om frivilligorganisationen är rätt organisation för att utföra den.

Kanske är det dags att skilja på begreppen. Socialt företagande, att i företagsform utföra sociala verksamheter, är fantastiskt bra. Men det är inte en förening. En stiftelse som förvaltar ett kapital vars avkastning ska gå till att hjälpa utsatta barn kan göra fantastiska insatser, men ska inte blandas ihop med de som är byggda från grunden av medlemmar. CSR är en bra utveckling, men den är inte en ersättning för föreningsformen.

Ideell sektor, civilsamhället, föreningsvärlden eller vad man än vill kalla den behöver bli bättre på att hitta identiteter, flera identiteter. Jag tror att alla behövs, men för att kunna komplettera varandra behöver vi veta vilka vi är, vad vi kan och vad vi är bra på, vi måste också veta vad andra kan bättre och vad vi inte ska göra själva som organisation. Att alla försöker göra samma sak gagnar knappast någon. Men en flora av sociala verksamheter, i många olika former, bygger ett demokratiskt samhälle. Det måste finnas en plats där man är på väg, där man få vara med även om man inte är färdig. Jag vill att en förening ska vara den platsen