om att vara kurd när man vill och en femtioöring på huvudet!

Igår var jag på en fantastisk konsert. Räfven! Stor rekomendation.

efter den kom vi in på en väldigt spännande diskussion. Delér Shakely pratade om exotism, om att han, oavsett vad han gör, oavsett sammanhang kommer vara exotisk. han är inte läkare, han är en invandrarläkare, han är inte bussresenär, han är en kurd på en buss. men han vill få vara kurd NÄR HAN VILL, på hans initiativ. annars vill han få vara den som läst samma utbildning som sina infödda kollegor. han vill inte få frågor om hur han trivs i Sverige när han har patienter.

men som han ser det har han mest fördelar av att vara exotisk. det finns ett par sekunder av förvirring som han kan utnyttja till att presentera sig själv. han kan ta kontroll över situationen i viss mån och göra den bra. men det är inte frivilligt, han kan inte välja att inte få reaktionen.

detsamma gäller för väldigt många, man vill få välja själv när man är precis som alla andra och när det är ok att andra noterar rullstolen, ärret, frisyren, den sexuella läggningen, de stora brösten, det mörka håret, att man är kort, att man är lång, att man är muslim, jude, hippie, att man är från säffle, att man stammar, att man gick byggprogrammet på gymnasiet, att man lagt på sig sedan sist, att man blivit gammal eller att man åldras för långsamt.

men kan man välja vilken reaktion man ska få från andra? är det ens något man har rätt att kräva? kan man förvänta sig att folk slutar notera saker om ens utseende eller karaktärsdrag? vill vi det? tänk om ingen märkte att man klippt sig, eller att man byter klädstil eller att man skaffat sig en kanin som man färgat gul och har i ett koppel.

men kanske kan man inte välja vilken reaktion man får, men vilken reaktion man ger

den automatiska och impulsiva reaktionen, att titta, att skratta till, att vända sig om, att höja på ögonbrynen, att stanna till, kan vi knappast förtrycka helt. det skapar ett annat problem som man akademiskt kallar för avsiktlig ouppmärksamhet, det är inte säkert att det är positivt heller.

men däremot kan vi välja att låta bli att ställa den första frågan kring det vi ser. vi kan låta folk få berätta själva. kanske inte alltid, kanske inte varje gång. men vi kan öva. och det finns ideella organisationer som hjälper oss att öva. för jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om diskriminering som om missriktad nyfikenhet, sociala koder och att man inte tänker på att den frågan man själv kommer på har nog andra också kommit på att ställa.

och så plötsligt när vi står och väntar på vagnen ser jag att mannen som står en bit ifrån har en femtioöring på huvudet. han är kanske 60 år. och på hans blanka huvud sitter en femtioöring fast. och jag står där och tittar, och plötsligt kommer jag på mig själv med att jag tittar, får lite dåligt samvete och tänker att jag gjorde bort mig lite. men å andra sidan, visst fan får man titta!

Sluta konkurrera, visa enighet!

Under nittiotalet växte sig marknadsretoriken stark även i ideella organisationer. I början handlade det mycket om att få ledningarna att se större frågor än sin egen organisation, få dem aktiva så att de inte somnade till ro i sitt goda rykte utan var aktiva i att skapa positiva bilder. Man pratade då om att organisationerna konkurrerar på en marknad, vad varumärket var värt, om att sälja medlemskapet med mera. Jag tror att poängen har gått fram. Det är dags att tänka annorlunda.

Det intressanta är ju inte skillnaderna mellan organisationerna utan hur de kompletterar och överlappar varandra. Det finns, åtminstone som jag upplever det en stor enighet och välvilja, man tycker liksom automatiskt om de andra organisationerna också. I Röda Korsets Ungdomsförbund där jag varit och är aktiv har det alltid varit självklart att vi tycker om t.ex. rädda barnen, rädda barnens ungdomsförbund, RFSL ungdom, läkare utan gränser, svenska freds och skiljedomsföreningen, cancerfonden, stadsmissionen, diakonia, djurens rätt, Amnesty international, svenska kyrkans unga, Sveriges unga muslimer, scouterna, elevorganisationen, de etniska förbunden som afrosvenska riksförbundet, naturskyddsföreningen, green peace, Röda korset och Röda halvmånen världen över givetvis och väldigt många andra organisationer. Jag tror att de flesta av de som är medlemmar i föreningar känner likadant. Man kan naturligtvis tycka en massa saker, tycka att andra organisationer fokuserar på fel saker eller har fel metoder. Men vi tycker om dem, vi vill att det ska gå bra för dem. Men konkurrensmentaliteten ställer oss mot dem. Att vi ska vinna över rädda barnen ungdomsförbund när det gäller tjejgrupper, att vi tävlar med läkare utan gränser när det gäller katastrofhjälp, att vi tar marknadsandelar från kyrkan och trosförbunden när det gäller mänskligt stöd i kriser. Men det finns inget att tävla om! För människor i behov av stöd och människor som vill hjälpa andra är inte en fast och begränsad marknad. Medmänsklighet har ingen övre gräns, den kan expandera hur långt som helst. Och våra olika arbetsformer förutsätter att det finns andra som arbetar på andra sätt. Att Röda Korset kan besöka krigsfångar utan att gå ut till allmänheten och berätta om det förutsätter att det finns organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som gör det. Att läkare utan gränser kan fokusera på sjukvård bygger på att det finns organisationer som Oxfam och röda korset som finns där och kompletterar insatserna med vatten, sanitet, mat, vägar med mera. Vi står inte i konkurrens till varandra, och det måste vi berätta!

Min förhoppning är att det snart kommer en kampanj som flera organisationer håller tillsammans, typ ”skänk dina gåvor till oss, till vem som helst av oss, för vi behöver varandra, och våra insatser kompletterar varandra. En gåva till den ena organisationen gynnar de andra. Vi litar på varandra”

Det finns ingen konkurrens mellan organisationerna, däremot konkurerar vi tillsammans mot konsumtionssamhället, mot överflödstänkande, mot kapitalackumulation och trångsynthet. Det är inte ont om pengar i samhället, vi vill att mycket mera används för att göra världen bättre. Så engagera dig, skänk pengar, starta verksamheter och var med och förändra världen, i vilken organisation du vill!

Hjälper kritiken?

I två artiklar har GP granskat rädda barnens verksamhet, vart pengarna går, hur besluten fattas, vad det är man inte berättar. Självklart är kritiken nödvändig. Det civila samhällets aktörer, de ideella organisationerna, stiftelserna och de informella rörelserna utgör viktiga samhälleliga funktioner och det gör att de måste granskas för att kunna bli bättre. Men det finns en oroande trend, att kritisera för att likrikta, för att avsätta och för att avslöja istället för att kritisera konstruktivt med målgruppens intresse i fokus.

Utvärdering och granskning fyller viktiga funktioner, men de bidrar också till att organisationer planerar sin verksamhet efter vad som gör det lätt att utvärdera. Organisationerna måste tänka lika mycket på att låta bli att göra fel som på att göra rätt. Det finns idag en skepsis mot hjälporganisationer, något man känner av som frivillig i en organisation. Man får ständigt frågan om pengarna verkligen kommer fram, om lönerna för cheferna verkligen är försvarliga och om de administrativa kostnaderna inte är på tok för höga. Kritiken har gjort att de ideella organisationerna inte kan göra rätt, de kan bara vara bra på att undvika kritik i varierande grad. Lönerna är för höga för givarna men för låga för ”marknaden”. De administrativa kostnaderna är för låga för att kunna planera verksamheten på ett bra sätt, men för höga för kritikerna. Ledningens personliga moral ställs i relation till hela organisationens värde som hjälporganisation.

Kritiken gör organisationerna defensiva, det gör att de vågar göra fel i mindre utsträckning. Men det är just i modet att tänka annorlunda som det ideella har sin styrka. Jag kommer från en ungdomsorganisation, för oss är det viktigt att se misstag som lärdomar. Det sker mycket förskingring, men väldigt många fler låter bli att ta pengar de inte har rätt till. Det finns många projekt som misslyckas helt, men de som var med har lärt sig massor på vägen, de fick se att det går att prova, misslyckas och börja om. Om vi bara ska undvika att göra fel lär vi oss aldrig att göra rätt.

Med den viktigaste frågan vi måste ställa oss är varför vi har lättare för att döma de som försöker göra rätt än de som vi vet gör fel. Varför är det organisationerna som vill minska lidandet som ska vara rädda för kritiken medan de som tillverkar vapen, cigaretter, pyramidspel och våldsleksaker bara orsakar axelryckningar och trötta uppropslistor? Varför vill vi jaga de som vill göra något bra, men skiter i dem som inte bryr sig? Hur kan man vara stolt över svensk vapenindustri, men kritisk mot folkrörelserna som t.ex. arbetarrörelsen för att de inte gör tillräckligt?

Den ideella sektorn måste sluta bygga skyddsrum mot kritiken, de måste bygga luftvärnskanoner av argument för att själva sätta dagordningen. Vi måste fortsätta att våga göra fel, att tänka i nya banor, att arbeta i nya former. En annan värld är möjlig, men bara om vi tror på den och låter den få jordmån att växa. I ett trångt växthus finns inga friska frukter.

Det civila samhället som politisk aktör

Det civila samhället är ett ganska nytt forskningsfält. Mycket har gjorts i form av statistiska analyser över medlemsantal, påverkan, samhällelig effekt med mera. Men som ämne inom organisationsteori är det långt ifrån färdigforskat. Ideella organisationer använder marknadsekonomiska termer och företagsmodeller för att förklara och förstå sin verksamhet. Man pratar om lönsamhet, om effektivitet, om målstyrning och om marknadsandelar och marknadsföring. Detta kanske främst för att ett bra alternativ inte finns idag. Det finns många böcker som beskriver att ett företagstänkande inte är rätt, men få som berättar vad som fungerar bättre.

Ibland kan jag uppleva att det civila samhällets aktörer är lite som hundvalpar som vill ha uppmärksamhet, omtanke och få känna att de får uppskattning för det de gör utan tanke på vilka konsekvenser det får. Välfärdsstaten är i förändring, det finns utan tvekan önskningar från olika håll om att omorganisera välfärden så att andra aktörer än staten utför verksamheterna. Detta kan t.ex. ske genom så kallad new public management där alla, inklusive statliga aktörer arbetar på entreprenadkontrakt för att lättare kunna definiera uppgifter och utvärdera dess effektivitet. Här talas det mycket om non-profitorganisationerna som möjliga förändringskatalysatorer. Där det istället för stora multinationella företag, är små föreningar med ideell och ideologisk grund utför verksamheterna. Men de finns, som bland annat Trägårdh och Leopold visar, i en annan organisatorisk kontext. Modellen New Public Management är först och främst brittisk, där ser organisationerna annorlunda ut. Det är inte föreningar i meningen folkrörelser, utan föreningar i meningen privata stiftelser som är aktörerna. För dessa gäller både i Sverige och i England mycket snävare regler, t.ex. får man inte ändra syftesformuleringen i en stiftelse. Dessa är självägande och toppstyrda till sin natur vilket gör att det finns stora skillnader mellan organisationstyperna.

De ideella organisationerna känner sig ibland åsidosatta, de kan känna att de inte får den uppmärksamhet eller det inflytande de förtjänar. När politiker räcker ut handen och vill samarbeta kan detta leda till att organisationerna blir för ivriga och funderar mer på hur trevligt det vore med mer pengar och mindre på vad konsekvenserna av samarbetet blir både för egen del och för sektorn och samhället i stort. Det finns en risk att staten genom sitt agerande ser mer till lobbyorganisationernas intressen än till grupperna som lobbyorganisationerna representerar. Det finns också en tendens att ideella organisationer skyndar in vid nedskärningar och försämringar av sociala skyddsnät för att täcka upp det staten brister i att utföra. På så sätt möjliggörs fler försämringar.

Det finns två möjliga alternativ i varför organisationer gör detta. Det ena är att de ser till behoven snarare än till de samhälleliga konsekvenserna, vilket naturligtvis är rätt men inte optimalt ur ett större perspektiv, här måste organisationerna komplettera varandra bättre, någon måste lösa det akuta problem och någon måste politiskt kräva att problemet åtgärdas. Det andra är att organisationerna leds av personer som politiskt sympatiserar med idéerna om att andra aktörer än staten skall utföra verksamheterna. Vilket i en demokrati är helt ok, men där man kan ställa sig frågan om detta är något man är öppen med inför interna val och mot allmänheten. Det civila samhället måste vara politiskt, måste ifrågasätta den rådande ordningen, visa på alternativ och ställa frågor. Men vi måste också vara tydliga med vad det är vi ifrågasätter och vad vi vill se istället. Ideella organisationer skall vara viktiga självständiga aktörer i samhällsförändringar, inte brickor i politiska spel där besluten tas i slutna rum. Vi måste sätta agendan själva, inte med företagsmetoder, inte med hundvalpsbeteende utan med kraft i en lång tradition av folkrörelser och medborgerligt engagemang som bygger samhället.

Att skriva självklarheter i punktform…

Målstyrning och kvaltetssäkring, balanced scorecard och benchmarking. Det finns så många fina ord. Mål är spännande. Nästan alla styrelser och ledare vill arbeta mot mål, många vill också ha mål för sitt eget liv. Men funkar mål överhuvudtaget? Och vad betyder dom?

Man kan skriva självklarheter i punktform och kalla det för mål, bara använda okontroversiella positiva ord som: bättre, större, effektivare, nå ut till fler, synas mer, tjäna mer och bli snyggare. Men vad har vi för hjälp av dem då. Det är lite som politikens vallöften, bättre sjukvård, bättre skola och bättre demokrati, vi jublar men har ingen aning om vad som menas. För ingen vill väl ha sämre skola, dålig sjukvård och bli lite mindre effektiv och ha lite lägre lön.

Men ett mål är nästan alltid en kritik eller en antydan mot hur det ser ut idag. Om tre år skall jag tycka om mina barn. Om tio år skall medlemskapet vara något värt. Vi skall sträva mot att ha något vettigt att säga.

Men vad händer om man följer sina mål? Är det ens meningen? Om man bestämmer sig för att målet för löneförhandlingen är 800mer i månaden är det då ok med en semestervecka mindre eller att få jobba övertid i obegränsad omfattning? För ett mål utesluter väldigt mycket. Man kan inte formulera dem så väl att ingenting faller emellan.

Människor sätter målen! Kanske självklart, men det är här det problematiska kommer in. Alla perspektiv kan inte tas med. Alla problemområden är inte synliga samtidigt. Att fokusera på en del är att tappa fokus på andra delar. Vi väljer också mål som går att mäta, som går att utvärdera och sammanfatta. Men varje gång man gör ett mått bestämmer man vad som är inkluderat, vad som är en del av det vi mäter, och vad som skall exkluderas, vad vi inte kommer att kunna mäta, vilka värden vi inte värdesätter.

Men hur ska man göra? Kan man sluta med målstyrning? Går det att se ett ledarskap som inte strävar mot färdiga mål? Hur skulle det kunna se ut?

Kraven får konsekvenser.

Det är motionstider i organisationen. Medlemmarna, föreningarna, förbundsstyrelsen, alla funderar på vilken organisation vi vill ha. Och idéerna är många. Några kommer troligtvis förbundsstyrelsen att hålla med och föreslå årsmötet att besluta om, andra tror man inte har den bästa lösningen. Tyvärr är det ganska vanligt att vi glömmer vad som beslutats tidigare och vart vi då menade att vi var på väg.

För en organisation finns ett antal olösliga dilemman och jag tror att vi är mitt i att inse att vi är fast i ett par av dessa dilemman. Ett är professionalitet och eget initiativ, å ena sidan vill man ha en organisation med snygga enhetliga dokument, ha utbildade marknadsförare och göra strategiska val. Man vill ha kvalitetssäkrade verksamheter med lathundar för rekrytering, regler, rutiner, uppföljning och utvärdering. Man vill ha ryggen fri så att ingen kan ifrågasätta vad man tycker i någon fråga, hur vi hanterar vissa problem eller hur vi ställer oss till olika saker i samhället. Samtidigt vill vi ha en organisation som låter medlemmarna tänka själva, få göra det de vill, få pröva sig fram och misslyckas och göra om. Vi vill ha en organisation som inte blir tyngd av regler och bestämmelser utan som känns mera som att sunt förnuft och magkänsla är det som behövs.

Ett annat är hur vi ska hantera synlighet, media och marknadsföring strategiskt. Det finns en önskan om att synas mer i media, genom debattartiklar, tv soffor, reklam i tv, radio och på stan. Samtidigt är vi kritiska till hur media hanterar de frågor vi är intresserade av. Vi tycker inte det är ok att man avkrävs enkla 10-sekunders-åsikter om jättestora och jättesvåra frågor eller tvingas förenkla sitt budskap så att det passar media istället för vår ideologi

Det är inte fråga om att välja det ena eller andra i en frivilligorganisation, det handlar om balansgångar. Vi måste ha snabba beslutsgångar för att kunna bemöta saker som händer i omvärlden, det kräver att vi inte tar in allas åsikter utan låter några tycka åt alla. Vi måste välja hur vår marknadsföringsbudget skall se ut, professionalitet eller lokala initiativ?`

Och vi har diskuterat frågorna förut. Kanske har vi tagit ett beslut, kanske finns en strategi. Risken finns att vi blir så ivriga att lösa problem så att vi missar att vi redan håller på med en lösning fast på ett annat sätt. Vi måste hitta något sätt att förmedla de vägval vi gjort tidigare, inte för att hindra att de ändras med att göra oss medvetna om när vi gör det.

Vi måste släppa tankarna på vad vi borde göra som organisation, vad vi tror att andra kräver av oss för att bli medlemmar, för det är inte ens säkert att professionalitet ger kvalitet, att marknadsföring ger synlighet. Vi måste göra det som känns rätt för oss. Prata om hur vi vill ha det. Vi måste låta bli att anklaga varandra för att inte ta problemen på allvar eller tro att andra inte gör vad de kan. Vi måste våga sätta en egen agenda.