tänk att mångfald kan kännas så svårt.

I dagens gp diskuterar två näringslivsjurister diskrimineringsombudsmannens roll, hur ”handskakningsdomen” ställer enormt höga krav på småföretagares kulturella kompetens. Men det finns en bakomliggande fråga som juristerna inte nämner men antyder, nämligen att det inte finns fler alternativ än assimilering eller mångfald. Antingen ska alla göra på samma sätt, eller så får man vara olika. Uppenbarligen blev inte handskakningsmannens möte med arbetsgivaren lyckat. På väldigt många sätt. Och man kan diskutera länge om kön eller religion ska vara den viktigaste diskrimineringsgrunden. Men det återkommer till en grundkänsla. Är olikhet positivt eller hotande? Och det finns väldigt många antydningar i debatten. Jag vet inte hur mötet gick till, för jag var inte med.

Och jag tycker inte att det är en enorm börda som läggs på småföretagare genom kulturell kompetens. Det som krävs av alla, i alla roller och i alla sammanhang är att man pratar mer med personen man har framför sig, än med den stereotypa bilden man har i huvudet. Det finns tusentals sätt att hälsa på. Olika sammanhang ger olika koder, olika grupper har normer för hur man hälsar på varandra och ibland krockar det. Detta är inget nytt. Istället för att förfasas över olikhet, över att han hade ett annat sätt att hälsa på en vad hon hade, kunde de kanske ha hittat en medelväg. Som jag förstår det bugade sig mannen. Varför är inte det en godkänd hälsning? Den har lång svensk tradition. Jag tror att, för den som vill skapa nya relationer, få mer förståelse för andra människor och utvecklas själv, blir den här situationen inte skrämmande eller problematisk. Men för den som känner sig hotad av olikhet, kommer varje situation att kännas kränkande och skrämmande om den inte följer mönstret man hade i huvudet innan.

Men det svåraste just nu är att samma argument används både för och emot assimilation. Jämställdhet och demokrati har aldrig varit en så het fråga på arbetsplatser runt om i landet som när det gäller muslimers brist på det. Och detta vore fantastiskt bra, ett stöd för kvinnokamp världen över om det inte hade varit för att det är just muslimerna som behöver ändra på sig, inte alla patriarkala system. Att använda jämställdhetsargument när det gäller slöja och handskakning funkar bara om man också inkluderar andra kvinnors befrielse. Annars är det islamofobi. Jag kallar mig profeminist, jag vill se ett samhälle där kvinnor och män är har samma värde, har samma förutsättningar och rättigheter. Det för alla grupper, för hinduer, för kristna, för judar, för buddister, för muslimer, för ateister och för alla andra. Jag stödjer varje kvinna som vill ta av sig sin slöja som ett tecken på kvinnlig frigörelse, men jag stödjer också varje kvinna som kräver sin rätt att ha slöjan på, som ett tecken på kvinnlig frigörelse. För det är inte så enkelt som att vissa grupper är onda och andra är goda. Man kan tänka på slöjan, på handskakning och på allt i livet på olika sätt. För några är den förtryck, då ska den givetvis bort, för andra är det en trygghet, en motståndssymbol eller något personligt som man tycker om, då måste de få ha den kvar.

Man kan också ställa sig frågan vad a-kassan skulle ha gjort om det var en svensk man som inte ville ta i hand, för att han hade bacillskräck. Om det var en tjej som inte ville ta i hand med en manlig chef för att hon har dålig erfarenhet av män med makt. Skulle de ha dragit in deras a-kassa också? Är det så vi vill ha det? Anpassa dig eller bli straffad? Vi ska alltid kämpa mot intolerans, mot diskriminering, mot sexism och mot alla former av oförståelse. Men vi får aldrig acceptera att respekt, tolerans och demokrati blir till vapen för den som vill begränsa och diskriminera andra. Och religion får aldrig vara en täckmantel för förtryck, intolerans och oförståelse. Och det får inte religionsfrihet vara heller.