att ha vardag i exil

en gammal text. men jag tycker att den säger ganska mycket


Hösten är i sin finaste fas just nu i Malmö, i alla fall vissa dagar. Luften är kall och det känns som att det händer saker i kroppen varje gång man andas in, dofter och färger gör en promenad till en helande stund för själen i full new age stil

När man går genom Malmö och särskilt områdena runt Möllevången slås man av hur många män, äldre män som vandrar runt. Det är trevligt, det står gubbar och pratar i gathörnen, vid fruktstånden och i butikerna. Men det finns också ganska många som ser ut att ströva lite oroligt, lite som om man letade efter något att ha som syfte till sin promenad. Som antropologiskt intresserad är detta spännande. När jag jobbade på bygge är detta något man ser ganska mycket av. Det kommer allt som oftast herrar som vill titta på vad som byggs. Jag har fått känslan av att det är pensionärer som inte blev byggnadsarbetare men som intresserat sig för det under åren. De som skaffar sig en imponerande verktygslåda med maskiner och verktyg som ”kan vara bra att ha” fast som de kanske inte riktigt vet när de skall ha användning för. Som de som har flera olika varianter av hyvlar eller har skaffat sig en spikpistol och en liten kompressor trots att de bor i lägenhet. Dessa herrar står ofta ganska länge och tittar, upp till en timma och ibland om man kommer tillräckligt nära eller de tar mod till sig ordentligt kommer det en fråga. Det är den mysigaste delen. För det finns två typer av frågor. Den ena är den där man undrar hur det funkar, ”vad är det du håller på med” eller ”vad gör man sedan” eller direkta frågor om konstruktionen ”hur många lägenheter blir det” med mera. Sedan finns det frågor som visar att de vill få känna sig insatta eller ”tekniska” som kan vara lite tafatta men som är trevliga. Det kan vara ” är det kalk eller cementbruk det där” eller jasså ni använder…

Det finns också gubbar som haft hus tidigare och som flyttat in i någon av lägenheterna i huset vi byggt, som går runt på gården på jakt efter något att titta på. Det har alltid funnits något att göra i huset, man kan klippa på en buske eller kratta lite löv. Nu är man inte behövd på samma sätt. Bostadsrättsföreningen har fixat någon som kommer och gör sådant. Att lämna huset och flytta till lägenhet måste kombineras med att man skaffar nya saker att göra. Annars blir det jobbigt.

Men för männen runt möllan kan det vara något annat som skapar den mållösa promenaden. För många av dem är den en begynnande ålderdom i ett land de inte hade planerat att spendera den i. Kanske går man i funderingar kring hur livet blev och hur det var tänkt att bli. Kanske kring dubbelheten i att leva utan förföljelse och krig men också utan allt det som man växt upp med och älskat.

För den som förväntar sig att invandrare skall känna ren tacksamhet och glädje över att få bo i sverige bedrar sig nog ordentligt. Visst kan man känna glädje över att man inte längre behöver vara rädd och orolig på samma sätt och visst kan man känna sig tacksam över att få bygga upp ett nytt liv och en ny framtid för sina barn. Men för många är vistelsen i Sverige ett konstant bevis på att det inte gick som man hade tänkt sig

Det finns en särskild grupp med en särskild identitetskonflikt. Det kallas diaspora när man lever i ”exil” med ett ”riktigt hem” någon annanstans. Definitionen av denna grupp skiljer sig lite, några menar att det bara rör de grupper som historiskt eller mytologiskt berövats sitt hemland och som tvingas leva spridda över världen tills den dag de kan återvända. Andra menar att termen han användas för alla de grupper som lever delvis ofrivilligt i ett annat land än de uppfattar som sitt eget.

Denna identitet är mycket svår att hantera. Hur skall man förhålla sig till det tillfälliga landet man befinner sig i och hur tillfälligt kommer det att vara. Om tanke är att någon gång kunna återvända kan ju två hundra år vara tillfälligt. Ett sätt är att skapa ett ”hem borta” där man försöker skapa ett så likt liv som möjligt till det som man hade haft i hemlandet utan att intressera sig för det tillfälliga landet alls. Ett annat sätt är att acceptera och anpassa sig till det tillfälliga landets språk och normer och kulturella yttringar men att ha hemlandets i bakhuvudet som en dubbel identitet. Detta är det absolut vanligaste men också det svåraste. Du jobbar på ett svenskt företag, du köper svenska varor, pratar svenska med dina barn tillsammans med modersmålet och du tycker dig förstå allt som upplevdes som mycket märkligt och konstigt när du först stod iför det. Allt detta fast du egentligen vill vara tillsammans med gerillan i bergen och slåss för landets frihet eller vid det där huset vid havet som du som liten spenderade somrarna. Du är nöjd med ditt liv som du lever det nu fast du egentligen vill något helt annat. Och så ser du ett högerpopulistiskt parti i Sverige som tycker du borde anpassa dig mer och du tänker att -bara så ni vet kan vi strida i bergen i Sverige också, fascister som fascister.

Man kan säga vad man vill om nationalism, men den påverkar på ett djupare plan än någon annan politisk inriktning. Många antropologer menar att man inte kan se det som politik utan bara kan jämföra det med religion. Nationalismen handlar om din plats på jorden och oftast om att någon eller till och med alla vill ta ifrån dig den platsen. Det finns utan tvekan dålig nationalism, men frågan är om det finns bra nationalism. Det kanske bara finns nödvändig. För en grupp människor som förföljs och förtrycks blir det nödvändigt att prata i termer av nationalism.

Nationer och etnicitet är skapat av människor. De är sociala konstruktioner och politiskt fattade beslut som bestämts av någon, någon gång. Etnicitet kan vara ett vapen för den som vill mana till hat emot någon och de uppstår väldigt ofta först när det finns en konflikt. För mig idag är min etniska tillhörighet ganska ointressant men jag skulle svara svensk om någon frågar mig. Skulle det komma en annan situation skulle jag kanske höja en fana för Göteborgsregionen, kalla mig göteborgare och inte svensk och jag skulle läsa på om hur svenskarna har tvingat sig på oss göteborgare under åren. Det är egentligen inte viktigt om det är objektivt sant eller inte. Det är symbolerna som är viktiga, inte de faktiska händelserna. Och det handlar om politik och inget annat. Det är det som gör att jag inte är beväpnad göteborgspatriot utan bara en person med, för ickeinvigda, märklig humor.

Men vad betyder det här i praktiken. Kanske att man bör vara försiktig med att använda etnicitet som motiv till olika handlingar eller åsikter. Men också ha förståelse för att för den som en gång fått in tanken om att ens plats på jorden är ifrågasatt kan detta inte bara släppas eller glömmas. Det är mycket svårt att lämna ett ”vi” som man upplevt mycket starkt. Om du skulle få redan på att du egentligen är adopterad, skulle du utan vidare byta familj?

Att göra uppror är rätt. Förföljelse kan aldrig försvaras. För den som befinner sig i en situation där den egna nationen är utsatt och där man förföljs för sin etniska tillhörighet är det fullt förståeligt och i många fall försvarbart att strida emot. Men det är med människorna man bör ha sympati, inte med nationalismen i sig. Kurdernas och palestiniernas sak är vår, men bara tills mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet har blivit säkerställt. Då bör man verka för att etnicitet och nationalitet blir en mindre viktig del av identiteten.

Men det är väl inte fel att älska sitt land kan väl någon invända. Och det är det väl inte egentligen förutom det faktum att nationen per definition är uteslutande. Det är en identitet som några är och andra inte är. Detta gäller alla vi begrepp, men få är så omringade av upplevelsen att man behöver strida med vapen för att försvara vi:et