Målstyrning och kvaltetssäkring, balanced scorecard och benchmarking. Det finns så många fina ord. Mål är spännande. Nästan alla styrelser och ledare vill arbeta mot mål, många vill också ha mål för sitt eget liv. Men funkar mål överhuvudtaget? Och vad betyder dom?
Man kan skriva självklarheter i punktform och kalla det för mål, bara använda okontroversiella positiva ord som: bättre, större, effektivare, nå ut till fler, synas mer, tjäna mer och bli snyggare. Men vad har vi för hjälp av dem då. Det är lite som politikens vallöften, bättre sjukvård, bättre skola och bättre demokrati, vi jublar men har ingen aning om vad som menas. För ingen vill väl ha sämre skola, dålig sjukvård och bli lite mindre effektiv och ha lite lägre lön.
Men ett mål är nästan alltid en kritik eller en antydan mot hur det ser ut idag. Om tre år skall jag tycka om mina barn. Om tio år skall medlemskapet vara något värt. Vi skall sträva mot att ha något vettigt att säga.
Men vad händer om man följer sina mål? Är det ens meningen? Om man bestämmer sig för att målet för löneförhandlingen är 800mer i månaden är det då ok med en semestervecka mindre eller att få jobba övertid i obegränsad omfattning? För ett mål utesluter väldigt mycket. Man kan inte formulera dem så väl att ingenting faller emellan.
Människor sätter målen! Kanske självklart, men det är här det problematiska kommer in. Alla perspektiv kan inte tas med. Alla problemområden är inte synliga samtidigt. Att fokusera på en del är att tappa fokus på andra delar. Vi väljer också mål som går att mäta, som går att utvärdera och sammanfatta. Men varje gång man gör ett mått bestämmer man vad som är inkluderat, vad som är en del av det vi mäter, och vad som skall exkluderas, vad vi inte kommer att kunna mäta, vilka värden vi inte värdesätter.
Men hur ska man göra? Kan man sluta med målstyrning? Går det att se ett ledarskap som inte strävar mot färdiga mål? Hur skulle det kunna se ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar