SROI, ”äntligen” eller ”fast vänta nu”?

Vad är en utgift till skillnad från en investering? Hur kan man visa att en skolkurator, en kamratstödjare, en anhörigvårdare, en tjejgrupp, eller en vårdavdelning faktiskt är en investering och inte bara en kostnad. Hur kan man visa att en slopad kuratorstjänst faktiskt kostar pengar, inte bara sparar pengar kortsiktigt.

SROI är en metod framtagen i Storbritannien och utläses Social Return On Investment. Med metoden får man ett värde som visar hur stor social effekt varje investerad krona får. Detta grundar man på faktorer som man presenterar i en beviskedja. Det kan vara faktiska kostnader som t.ex. månader som kommunen slipper betala äldreboende för en person vars anhöriga får tillräckligt stöd att kunna ha personen boende hemma. Det kan också vara uppskattade kostnader som t.ex. vad det hade kostat samhället om verksamheten inte fanns.

Föreningslivet, framförallt de som levererar tjänster till kommun och landsting mot ersättning i form av verksamhetsbidrag, har länge velat uppvärdera det ideella arbetet och styrkorna med ett idéburet arbetssätt. Man har velat kunna visa det värde man faktiskt skapar, och kunna presentera det värdet på ett tydligt sätt för bidragsgivare och för andra.

Det finns mycket att diskutera kring metoden. Vetenskapligt är metoden fullkomligt opålitlig och godtycklig. Att blanda faktiska kostnader med uppskattade kostnader för saker som eventuellt kan hända om man inte utför en handling eller jämföra en studiecirkels välbefinnandeökning med ett års samtalsterapi kan aldrig sluta i något med ett ”sanningsanspråk”. Det menar projektledarna inte heller att det inte ska göra heller, därför att alla ekonomiska prognoser och analyser bygger på godtyckliga uppskattningar. Och kanske spelar det ingen roll. För om man använder metoden för att förklara sitt värde för en givare i konkurrens med andra som också uppskattar sitt värde godtyckligt behöver man knappast vara den som är ”ärligast” i sammanhanget. Projektledarna menar också att värdet man får fram inte ska jämföras med andra verksamheters värden därför att de bygger på olika värderingar av olika faktorer. Det är i mina ögon en balansgång att förklara detta för beslutsfattare som sitter med flera ansökningar med olika SROIvärden. Det naturliga borde vara att ge pengar till den med högst avkastning, åtminstone bygger ju logiken i ROI på det.

Jag reagerade ganska starkt vid dragningen av detta förslag. För mig ringer varningsklockorna med 120db och jag ser risker för professionalisering, instrumentalisering, förändrade verksamhetstyper, övertagande av statliga åtaganden i ideell regi som ”besparing” med mera. Jag fick då svar från flera som jobbat länge med frågan att till skillnad från andra förslag och idéer som presenterats de senaste 20 åren är detta det absolut bästa med mycket färre problem än de som funnits tidigare. Att slå ner på detta som faktiskt löser många av de problem man lyft tidigare är kontraproduktivt. Vi måste istället hjälpa till och göra detta så bra som möjligt.

Jag har stor respekt för att vi måste komma fram till något och inte bara påtala problem. Jag tror att problemen vi ser är en del av en stor samhällsförändring och kanske kan inte de ideella organisationerna helt värja sig utan måste anpassa sig med en så bra metod som möjligt. Jag vill ändå framförallt lyfta dessa punkter för diskussion och då för föreningslivets del:

1 varför ska värdet uttryckas i siffror?

Det finns problem med att uttrycka sociala värden i pengar. Vad är ett barn värt som överlever cancer? Vad händer om medicinkostnaden är högre än det framräknade värdet? Det som å ena sidan kan ge ett tungt vägande argument för en investering kan också bli ett ekonomiskt avgörande istället för ett ideologiskt/värdegrundat. Man ger sig in på en spelplan som man kanske inte vill spela på. ”Till varje pris”, ersätts med en prislapp som kan konkurrensutsättas, skäras ner och prioriteras om. Det möjliggör också för att ställa saker emot varandra med ekonomiska termer. Är det viktigare att prioritera att unga får jobb eller vård?

Jag förstår den längtan som finns att kunna bevisa sitt värde. Och för vissa organisationer är det mer nödvändigt än för andra. Kanske måste SROI riktas tydligare. Kanske ska det framgå vilken typ av verksamhet som mätverktyget passar för. I kommunal verksamhet ser jag stora fördelar med att kunna räkna på flera faktorer än de rent ekonomiska och visa det sociala i ekonomiska termer. För flera av de föreningar som jobbar på ett liknande sätt som kommunerna kan det ha samma fördelar. Men det kräver tydligare värderingsriktlinjer och ett enhetligt måttsystem vilket inte finns idag.

2 vem är det verksamheterna konkurrerar med?

Om det handlar om verksamhet eller inte verksamhet är frågan ganska enkel. Om motivet med SROI handlar om att få beslutsfattare att inse värdet av en investering är konkurrensproblemet inte så stort. I vissa fall står den ideella föreningen eller den kommunala verksamheten i konkurrens med privata vinstdrivande företag. Där finns självklart fördelar med att kunna visa att en investering i föreningen innebär större fördelar för givaren än att välja ett vinstdrivande företag. Men vad händer när föreningen äger ett vinstdrivande bolag som ska utföra verksamheten? Är det då fortfarande bättre än de andra företagen?

Och om SROIvärdet används för att välja mellan olika idéburna verksamheter, vad säger siffrorna i så fall om verksamhetens kvalitet i relation till andra verksamheter. Är livets ords skola effektivare för samhället än den kommunala därför att de räknar med samhällskostnaden för ett syndigt leverne? Är mentor en bättre organisation därför att deras verksamhet leder till mer välbetalda jobb medan scouterna inte kan bevisa att deras verksamhet gör det? Är kompisverksamheten en eftermiddag i veckan viktigare än en kurator som jobbar heltid på skolan.

Finns det en risk att de ideella insatserna konkurrerar ut de samhälleliga? Och gör de isåfall det på grund av godtyckligt valda siffror? Vem får ansvar för att hålla koll på det? Kanske låter det som ett skräckscenario som aldrig kan inträffa, men i Storbritannien är begreppet big society just den frågan, nerskärningar av det sociala skyddsnätet till förmån för ideella insatser och stöd till föreningslivet. Kanske är det positivt, men frågan är hur länge stödet kommer finnas. Det är ett våghalsigt spel att ta över viktiga institutioner i hopp om att finansieringen fortsätter. Det är svårt att anordna basarer för att betala städning av skolor.

3 vad får det för konsekvenser för civilsamhället?

Kommer alla verksamheter få höga SROI värden eller är det lättare att presentera vissa aktiviteter i siffror än andra? I handledningsmaterialet nämns verksamheter som handlar om att ge individer stöd i olika former, främst med utbildningsinsatser för att kunna få jobb, mat och socialt umgänge för äldre med mera. Hur är det med andra verksamheter som inte lika tydligt fyller ett behov som kommunen annars skulle fyllt?
Kan vi verkligen gå i god på våra påståenden om de värden vi skapar? Kanske hävdar vi, som flera gjort, att en gruppverksamhet motsvarar ett värde motsvarande samtalsterapi. Behöver vi då inte ha utbildade samtalsterapeuter som utför
verksamheten? Risken är uppenbar att v,i för att styrka våra påståenden, också professionaliserar vår verksamhet, ställer högre krav på våra medlemmar och våra frivilliga och ändrar inriktning från idéburet och ideellt till evidensbaserat och professionellt.

4 Varför får inte de frivilliga pengarna om vi skriver ut kostnaden för dem?

Vad händer med det frivilliga arbetet när man sätter en prislapp på det? Kanske kan man som frivillig bli stärkt i känslan att man faktiskt bidrar med ett arbete som är värt mycket pengar. Men steget till att själv vilja ha del i de pengarna är inte särskilt stort, och kanske med viss rätt. Om man menar att röda korset bör ha pengar av kommunen för att de frivilliga lägger ner tiden, kanske det är de frivilliga som ska ha pengarna?
Och vilket ansvar tar vi för de pengar vi får. Idag är det tydligt att det är donationer, som ges som stöd till verksamheten. Om de istället blir till investeringar i syfte att få en prognosticerad social vinst kan kraven och ansvaret förändras. Har deltagarna rätt att kräva fler timmar från de frivilliga? Har kommunen rätt att dra tillbaka projektstöd? Får kommunen efter insändare i lokaltidningen komma med nya direktiv kring hur verksamheten ska bedrivas. Äger vi fortfarande våra verksamheter när någon annan investerat, istället för donerat, till dem?

slutsatser

Jag vet varken ut eller in. Jag är enormt kritisk, samtidigt som jag ser mycket stora fördelar. På samma sätt som med andra frågor. Självklart ska föreningar redovisa sina resultat, samtidigt som det gör att de utformar sina verksamheter på ett sätt som går lätt att redovisa. Självklart ska kommunen ta hjälp av den frivilliga kraften, samtidigt som kommunalt ansvar aldrig kan läggas över på medborgarna utan att det får effekter. Självklart ska vi göra våra verksamheter så effektivt som möjligt samtidigt som effektivitet är ett ord som kan tolkas på många sätt och kan leda tankarna fel.
Vi behöver prata mer. På riktigt. Inte bara kring powerpointpresentationernas begreppsvärldar utan kring de begreppsvärldar vi behöver. Varför vill vi presentera våra effekter i ekonomiska termer, vilka risker och fördelar finns. Tar vi varandra på allvar eller är vi konkurrenter där den förening som misslyckas ska gå under? Jag vill uppmana till försiktighet med alla mätverktyg. Men det är inte verktygen, utan hur vi tänker kring dem, som avgör om de är bra eller dåliga för verksamheten.