Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.

Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?

Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?

Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.

Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.