om att vara kurd när man vill och en femtioöring på huvudet!

Igår var jag på en fantastisk konsert. Räfven! Stor rekomendation.

efter den kom vi in på en väldigt spännande diskussion. Delér Shakely pratade om exotism, om att han, oavsett vad han gör, oavsett sammanhang kommer vara exotisk. han är inte läkare, han är en invandrarläkare, han är inte bussresenär, han är en kurd på en buss. men han vill få vara kurd NÄR HAN VILL, på hans initiativ. annars vill han få vara den som läst samma utbildning som sina infödda kollegor. han vill inte få frågor om hur han trivs i Sverige när han har patienter.

men som han ser det har han mest fördelar av att vara exotisk. det finns ett par sekunder av förvirring som han kan utnyttja till att presentera sig själv. han kan ta kontroll över situationen i viss mån och göra den bra. men det är inte frivilligt, han kan inte välja att inte få reaktionen.

detsamma gäller för väldigt många, man vill få välja själv när man är precis som alla andra och när det är ok att andra noterar rullstolen, ärret, frisyren, den sexuella läggningen, de stora brösten, det mörka håret, att man är kort, att man är lång, att man är muslim, jude, hippie, att man är från säffle, att man stammar, att man gick byggprogrammet på gymnasiet, att man lagt på sig sedan sist, att man blivit gammal eller att man åldras för långsamt.

men kan man välja vilken reaktion man ska få från andra? är det ens något man har rätt att kräva? kan man förvänta sig att folk slutar notera saker om ens utseende eller karaktärsdrag? vill vi det? tänk om ingen märkte att man klippt sig, eller att man byter klädstil eller att man skaffat sig en kanin som man färgat gul och har i ett koppel.

men kanske kan man inte välja vilken reaktion man får, men vilken reaktion man ger

den automatiska och impulsiva reaktionen, att titta, att skratta till, att vända sig om, att höja på ögonbrynen, att stanna till, kan vi knappast förtrycka helt. det skapar ett annat problem som man akademiskt kallar för avsiktlig ouppmärksamhet, det är inte säkert att det är positivt heller.

men däremot kan vi välja att låta bli att ställa den första frågan kring det vi ser. vi kan låta folk få berätta själva. kanske inte alltid, kanske inte varje gång. men vi kan öva. och det finns ideella organisationer som hjälper oss att öva. för jag tror egentligen inte att det handlar så mycket om diskriminering som om missriktad nyfikenhet, sociala koder och att man inte tänker på att den frågan man själv kommer på har nog andra också kommit på att ställa.

och så plötsligt när vi står och väntar på vagnen ser jag att mannen som står en bit ifrån har en femtioöring på huvudet. han är kanske 60 år. och på hans blanka huvud sitter en femtioöring fast. och jag står där och tittar, och plötsligt kommer jag på mig själv med att jag tittar, får lite dåligt samvete och tänker att jag gjorde bort mig lite. men å andra sidan, visst fan får man titta!