Det civila samhället som politisk aktör

Det civila samhället är ett ganska nytt forskningsfält. Mycket har gjorts i form av statistiska analyser över medlemsantal, påverkan, samhällelig effekt med mera. Men som ämne inom organisationsteori är det långt ifrån färdigforskat. Ideella organisationer använder marknadsekonomiska termer och företagsmodeller för att förklara och förstå sin verksamhet. Man pratar om lönsamhet, om effektivitet, om målstyrning och om marknadsandelar och marknadsföring. Detta kanske främst för att ett bra alternativ inte finns idag. Det finns många böcker som beskriver att ett företagstänkande inte är rätt, men få som berättar vad som fungerar bättre.

Ibland kan jag uppleva att det civila samhällets aktörer är lite som hundvalpar som vill ha uppmärksamhet, omtanke och få känna att de får uppskattning för det de gör utan tanke på vilka konsekvenser det får. Välfärdsstaten är i förändring, det finns utan tvekan önskningar från olika håll om att omorganisera välfärden så att andra aktörer än staten utför verksamheterna. Detta kan t.ex. ske genom så kallad new public management där alla, inklusive statliga aktörer arbetar på entreprenadkontrakt för att lättare kunna definiera uppgifter och utvärdera dess effektivitet. Här talas det mycket om non-profitorganisationerna som möjliga förändringskatalysatorer. Där det istället för stora multinationella företag, är små föreningar med ideell och ideologisk grund utför verksamheterna. Men de finns, som bland annat Trägårdh och Leopold visar, i en annan organisatorisk kontext. Modellen New Public Management är först och främst brittisk, där ser organisationerna annorlunda ut. Det är inte föreningar i meningen folkrörelser, utan föreningar i meningen privata stiftelser som är aktörerna. För dessa gäller både i Sverige och i England mycket snävare regler, t.ex. får man inte ändra syftesformuleringen i en stiftelse. Dessa är självägande och toppstyrda till sin natur vilket gör att det finns stora skillnader mellan organisationstyperna.

De ideella organisationerna känner sig ibland åsidosatta, de kan känna att de inte får den uppmärksamhet eller det inflytande de förtjänar. När politiker räcker ut handen och vill samarbeta kan detta leda till att organisationerna blir för ivriga och funderar mer på hur trevligt det vore med mer pengar och mindre på vad konsekvenserna av samarbetet blir både för egen del och för sektorn och samhället i stort. Det finns en risk att staten genom sitt agerande ser mer till lobbyorganisationernas intressen än till grupperna som lobbyorganisationerna representerar. Det finns också en tendens att ideella organisationer skyndar in vid nedskärningar och försämringar av sociala skyddsnät för att täcka upp det staten brister i att utföra. På så sätt möjliggörs fler försämringar.

Det finns två möjliga alternativ i varför organisationer gör detta. Det ena är att de ser till behoven snarare än till de samhälleliga konsekvenserna, vilket naturligtvis är rätt men inte optimalt ur ett större perspektiv, här måste organisationerna komplettera varandra bättre, någon måste lösa det akuta problem och någon måste politiskt kräva att problemet åtgärdas. Det andra är att organisationerna leds av personer som politiskt sympatiserar med idéerna om att andra aktörer än staten skall utföra verksamheterna. Vilket i en demokrati är helt ok, men där man kan ställa sig frågan om detta är något man är öppen med inför interna val och mot allmänheten. Det civila samhället måste vara politiskt, måste ifrågasätta den rådande ordningen, visa på alternativ och ställa frågor. Men vi måste också vara tydliga med vad det är vi ifrågasätter och vad vi vill se istället. Ideella organisationer skall vara viktiga självständiga aktörer i samhällsförändringar, inte brickor i politiska spel där besluten tas i slutna rum. Vi måste sätta agendan själva, inte med företagsmetoder, inte med hundvalpsbeteende utan med kraft i en lång tradition av folkrörelser och medborgerligt engagemang som bygger samhället.