Kommersiell läxhjälp ställer välfärdsfrågorna på spets

Idag rapporteras det om att den kommersiella läxhjälpen fått ett enormt uppsving genom avdragsrätten för hushållsnära tjänster. I artikeln står det också att många skolor nu väljer att lägga resurser på att köpa in privat läxhjälp.
I artikeln står det:
Norra Djurgårdsgymnasiet är en liten friskola som drivs av ett lärarkooperativ.
– Vi har valt att prioritera i vår budget och tycker att det här är en rättighet som alla elever ska ha. Den ligger utanför skoltid för att markera att det här är ett frivilligt åtagande, säger John Sjöberg som är rektor på Norra Djurgårdsgymnasiet.
Ideell läxhjälp har funnits i många år i Sverige, ledd av exempelvis Röda Korset.

Vad är då skillnaden? Är detta ett sätt att etablera en välfärdstjänst så som röda korset med flera tidigare gjort? Att föreningarna visar på ett behov i samhället som sedan tas över av andra aktörer? Handlar det om att de som utför en samhällsnyttig uppgift också ska ha rimlig ersättning? Eller är det att stjäla ett begrepp för att egentligen stödja privatundervisning för de allra rikaste?

Jag ställer mig fråga om Röda Korset haft läxhjälp i små friskolor med goda resurser. Kanske har det funnits, men knappast med samma orsak.

Ideella välfärdstjänster är komplicerat. Det får stryk från två olika håll därför att de använder en tredje logik. Näringslivet menar att ”varför göra något gratis när man kan få betalt för det” eller ser det som något som privatpersoner ska utföra för varandra mer som allmosa än som organiserad verksamhet med värderingar som grund. Från andra hållet ser man det som ett sätt att urholka det gemensamma offentliga välfärdssystemet. Det som behöver göras, ska göras med skattepengar och utföras av offentligt anställda.

Ideella välfärdstjänster handlar inte om att spara pengar för staten, inte heller om att ge möjligheten för rika att idka lokal välgörenhet. Det handlar om en kritik mot det rådande systemet i form av att praktiskt visa hur det skulle kunna göras istället. Det kan också handla om att visa på luckor som det etablerade skyddsnätet missat. Det kan också handla om att vissa uppgifter görs bättre av ideella, som hjälper för att de vill och inte för att de svarat rätt på en anställningsintervju. Det kan också vara för att staten kan få dubbla roller, att både stötta den som väntar på ett besked och vara den som ska ta beskedet, där kan en ideell organisation fokusera helt på stöttandet.

Det är inte självklart att röda korsets läxhjälp inte behövs i djurgårdens friskolor. Det kan mycket väl finnas uppgifter där som behöver göras ideellt. Men det handlar inte om att hjälpa elever prestera bättre, utan om att t.ex. bryta utanförskap eller motverka diskriminering av elever. Det är där orsaken gör hela skillnaden. För det praktiska arbetet med läxhjälpen är troligtvis detsamma om man gör det professionellt eller ideellt. Om man gör det för att motverka diskriminering, för att ge nyanlända möjligheter att ta plats i samhället, för att minska klyftorna i samhället eller för att kunna visa att vuxenvärlden finns där och bryr sig om är det en helt annan verksamhet än om man gör det därför att föräldrarna har råd att betala antingen genom att välja en skola som har råd eller plocka upp plånboken själv.

Privatundervisning är inget nytt. För mig är det ett märkligt sätt att använda gemensamma resurser att göra dessa avdragsgilla. Vill man använda gemensamma pengar för att skapa arbetstillfällen skulle de läggas snarare på att erbjuda resurserna genom socialkontoren eller stadsdelsnämnderna. För läxhjälp är bra, men inte för att skapa en elit.

Den avdragsgilla privatundervisningen och den ideella läxhjälpen sätter fokus på problemet. Det visar att vi behöver tydliggöra syftet med de ideella verksamheterna för att tydligt markera skillnad. Ideella insatser behövs i samhället, inte för att det är billigare, utan för att vi tillsammans behöver engagera oss för att ge medmänskligt stöd i praktiken, inte bara genom skatteinbetalningen.