Professionaliserar vi bort dem som behöver oss?

Samhället blir snävare, normerna tydligare. Skillnaden mellan rätt och fel kan man inte lära sig, de måste socialiseras in. Och det sker i varje möte. Utrymmet för de som inte passar in, för dem som frågar för mycket, för de som säger fel saker i fel sammanhang, för de som inte har fingertoppskänsla blir mindre och mindre.

Föreningsvärlden har för mig alltid varit en fristad öppen för alla. Här behövs man även om man inte gör det i samhället i övrigt. Här finns det plats. Här får man utvecklas tillsammans, man behöver inte vara en färdig produkt som bedöms. I föreningsvärlden finns tålamodet att låta folk växa. I föreningsvärlden kan man göra fel, få prova igen, lära sig, och kanske kan man bli riktigt bra på det man inte kunde innan.

Kraven på ideella föreningar blir högre, förväntan på resultat en mer självklar del. Rädslan för kritik och för att förlora bidrag eller allmänhetens förtroende gör att många vill försäkra sig mot att misstag sker genom t.ex. kvalitetssäkring, utbildningskrav, kontrakt och att anställa professionella istället för att ha frivilliga, outbildade. Många begär utdrag ur belastningsregistret på sina frivilliga och anställda. Många använder också ett rekryteringsförfarande med intervjuer, CV och referenser för att välja ut de passande volontärerna.

Jag tror att en del av den här utvecklingen är nödvändig. Det behövs professionella som utför ideella uppdrag, det finns många som inte omfattas av samhällets skyddsnät och föreningsvärlden måste ställa upp. Många föreningar behöver också vara professionella när det gäller hur man hanterar känsliga uppgifter, människor i en utsatt situation med mera. Och många behöver anställda, professionella personer som kan göra organisationen bättre, och de ska ha lön efter kompetens, inte lägre än andra för att de ”offrar sig” för en god sak.

Men jag tror också att en del av utvecklingen behöver hämmas och bekämpas. Vi får inte bygga murar mot dem som behöver oss. Vi får inte skapa samma inträdeskrav som arbetsmarknaden har. Föreningsvärldens uppgift är inte att vara perfekt, professionell eller fläckfri. Föreningsvärlden måste vara ett alternativ till stat och företag, inte kopiera metoder och modeller. För en förening som bygger på frivillighet måste utgångspunkten vara att göra det frivilliga är bra på, inte att professionalisera för att bli lika ”bra” som företagen och myndigheterna. Om frivilliga inte kan utföra en uppgift kan man fundera på om frivilligorganisationen är rätt organisation för att utföra den.

Kanske är det dags att skilja på begreppen. Socialt företagande, att i företagsform utföra sociala verksamheter, är fantastiskt bra. Men det är inte en förening. En stiftelse som förvaltar ett kapital vars avkastning ska gå till att hjälpa utsatta barn kan göra fantastiska insatser, men ska inte blandas ihop med de som är byggda från grunden av medlemmar. CSR är en bra utveckling, men den är inte en ersättning för föreningsformen.

Ideell sektor, civilsamhället, föreningsvärlden eller vad man än vill kalla den behöver bli bättre på att hitta identiteter, flera identiteter. Jag tror att alla behövs, men för att kunna komplettera varandra behöver vi veta vilka vi är, vad vi kan och vad vi är bra på, vi måste också veta vad andra kan bättre och vad vi inte ska göra själva som organisation. Att alla försöker göra samma sak gagnar knappast någon. Men en flora av sociala verksamheter, i många olika former, bygger ett demokratiskt samhälle. Det måste finnas en plats där man är på väg, där man få vara med även om man inte är färdig. Jag vill att en förening ska vara den platsen

Vi lovar guld och gröna skogar

Det finns de som funderar på hur mycket man kan stressa en gris, hur många grisar man kan få in på en liten yta. På hur man kan få träd att växa så fort att man knappt hinner plantera dem innan man kan börja hugga ner dem. Det finns de som funderar på hur man kan få majs att växa fortare, bli mer motståndskraftig, tåla fler bekämpningsmedel. Vi tycker att det finns roligare, och viktigare, frågor att fundera över.
För istället för att fundera på hur man kan få ett fåtal storföretag att tjäna ännu mer på att massproducera ännu hårdare vill vi fundera på hur man kan se till att fler kan leva på jordbruk. I en värld där befolkningsantalet ökar kan inte målet vara att få ska göra mycket, utan att många ska göra tillräckligt. Vi vill att det ska gå att försörja sig på ett småskaligt jordbruk. Vi vill att vi satsar på ekologi, på miljö, på eftertanke, på långsiktighet. På människor och människovärde, på djurens och naturens hälsa och välmående. Guldgula fält som lovar många mätta magar. Gröna skogar som ger hopp om hållbarhet och långa promenader, värme och hållbara hus.
Kanske är det så att skolan lär oss att bli väldigt bra på att svara på frågor, men inte så bra på att bedöma om det är rätt fråga som ställs. För kanske är Genmodifiering, rovdrift, exploatering och nyttomaximering svaret, men på helt fel fråga.
För framtidsjorden handlar framtiden inte om att utnyttja jordens resurser över bristningsgränsen, det handlar om att värdesätta det jorden ger, värdesätta träden som växer långsamt, värdesätta grödorna som behöver vårdas. Det handlar inte om att bygga maskinen som kan fånga all havens fisk i en enda fångst utan om att många ska kunna fiska tillräckligt för att leva på det.
Idag äter vi mer kött i Sverige än vi gjort på väldigt länge, samtidigt har vi de lägsta utgifterna för mat. Vi handlar alltså mer mat, men betalar mindre för den. Vi tror inte att det är en bra lösning. Vi tror att man med väldigt enkla medel, och med samma budget kan planera om sin matlagning så att den blir hållbar, ekologisk, varierad och mer spännande.
Världen behöver inte GMO, vi behöver inte fler stordriftsvinster. Världen behöver omtanke. Och framtidsjorden behöver dig.

texten är skriven åt föreningen framtidsjorden

tänk att mångfald kan kännas så svårt.

I dagens gp diskuterar två näringslivsjurister diskrimineringsombudsmannens roll, hur ”handskakningsdomen” ställer enormt höga krav på småföretagares kulturella kompetens. Men det finns en bakomliggande fråga som juristerna inte nämner men antyder, nämligen att det inte finns fler alternativ än assimilering eller mångfald. Antingen ska alla göra på samma sätt, eller så får man vara olika. Uppenbarligen blev inte handskakningsmannens möte med arbetsgivaren lyckat. På väldigt många sätt. Och man kan diskutera länge om kön eller religion ska vara den viktigaste diskrimineringsgrunden. Men det återkommer till en grundkänsla. Är olikhet positivt eller hotande? Och det finns väldigt många antydningar i debatten. Jag vet inte hur mötet gick till, för jag var inte med.

Och jag tycker inte att det är en enorm börda som läggs på småföretagare genom kulturell kompetens. Det som krävs av alla, i alla roller och i alla sammanhang är att man pratar mer med personen man har framför sig, än med den stereotypa bilden man har i huvudet. Det finns tusentals sätt att hälsa på. Olika sammanhang ger olika koder, olika grupper har normer för hur man hälsar på varandra och ibland krockar det. Detta är inget nytt. Istället för att förfasas över olikhet, över att han hade ett annat sätt att hälsa på en vad hon hade, kunde de kanske ha hittat en medelväg. Som jag förstår det bugade sig mannen. Varför är inte det en godkänd hälsning? Den har lång svensk tradition. Jag tror att, för den som vill skapa nya relationer, få mer förståelse för andra människor och utvecklas själv, blir den här situationen inte skrämmande eller problematisk. Men för den som känner sig hotad av olikhet, kommer varje situation att kännas kränkande och skrämmande om den inte följer mönstret man hade i huvudet innan.

Men det svåraste just nu är att samma argument används både för och emot assimilation. Jämställdhet och demokrati har aldrig varit en så het fråga på arbetsplatser runt om i landet som när det gäller muslimers brist på det. Och detta vore fantastiskt bra, ett stöd för kvinnokamp världen över om det inte hade varit för att det är just muslimerna som behöver ändra på sig, inte alla patriarkala system. Att använda jämställdhetsargument när det gäller slöja och handskakning funkar bara om man också inkluderar andra kvinnors befrielse. Annars är det islamofobi. Jag kallar mig profeminist, jag vill se ett samhälle där kvinnor och män är har samma värde, har samma förutsättningar och rättigheter. Det för alla grupper, för hinduer, för kristna, för judar, för buddister, för muslimer, för ateister och för alla andra. Jag stödjer varje kvinna som vill ta av sig sin slöja som ett tecken på kvinnlig frigörelse, men jag stödjer också varje kvinna som kräver sin rätt att ha slöjan på, som ett tecken på kvinnlig frigörelse. För det är inte så enkelt som att vissa grupper är onda och andra är goda. Man kan tänka på slöjan, på handskakning och på allt i livet på olika sätt. För några är den förtryck, då ska den givetvis bort, för andra är det en trygghet, en motståndssymbol eller något personligt som man tycker om, då måste de få ha den kvar.

Man kan också ställa sig frågan vad a-kassan skulle ha gjort om det var en svensk man som inte ville ta i hand, för att han hade bacillskräck. Om det var en tjej som inte ville ta i hand med en manlig chef för att hon har dålig erfarenhet av män med makt. Skulle de ha dragit in deras a-kassa också? Är det så vi vill ha det? Anpassa dig eller bli straffad? Vi ska alltid kämpa mot intolerans, mot diskriminering, mot sexism och mot alla former av oförståelse. Men vi får aldrig acceptera att respekt, tolerans och demokrati blir till vapen för den som vill begränsa och diskriminera andra. Och religion får aldrig vara en täckmantel för förtryck, intolerans och oförståelse. Och det får inte religionsfrihet vara heller.

Var bara dig själv!

Detta är ett försök att förklara ett mycket komplicerat begrepp, på ett väldigt lätt. sätt. hoppas det lyckas.

var bara dig själv!
Folk säger det ibland, att man ska vara ”som man är”, att man ska vara ”sig själv”, att man inte ska ”göra sig till”. Men det är inte helt lätt. För ingen är bara sig själv, hela tiden. Man är olika, olika sig själv, olika roller som man har och som man försöker ”spela”. Ibland är man anställd, ibland elev, ibland pappa, ibland bilförare, ibland dotter eller son, ibland är man pojkvän och ibland är man kompis. Ingen kan säga att de är precis samma ”sig själv” i de olika situationerna. Man säger inte samma saker till sina jobbarkompisar som man säger till sin mormor, man försöker kanske vara lite annorlunda när man träffar någon man är kär i, än när man träffar sin bror.

Och det är så det funkar, vi anpassar oss efter situationen och vi försöker göra det bästa vi kan för att vara den vi är, i just den situationen. Vi försöker helt enkelt gissa vad det är andra förväntar sig av oss, när vi sitter på en buss, när vi står i en kö på Ica, när vi sitter vid ett fikabord eller när vi söker jobb. Långsamt blir vi bättre och bättre på att gissa. Vara sig själv är inget man kan ”vara” det är något man ”blir”, vi övar oss, blir bättre, mera säkra, förstår oss själva bättre genom att se hur andra ser på oss.

Men det är inte alltid som vi får bestämma själva vilket ”man själv” vi ska vara. Alla som sett en femtioårig man som vill vara 20 och vill vara kompis med ungdomar vet att man inte alltid är så bra på att lotsas som man tror själv. Och den som är mamma kan inte välja att inte vara det, man kan välja att vara något annat mer, tillexempel kompis om man fikar med någon, men man kan inte sudda ut det helt. Och det finns många som inte får vara sig själva, för att det andra ser, tillexempel att man sitter i rullstol, eller att man har slöja, ser utländsk ut eller bara att man är tjej eller kille, blir det enda som man får visa. Det är svårt för många att vilja visa en sida, som kompis, som bussåkare eller som kassörska på ica, men när andra inte ser det, utan ser något annat istället.

Man pratar ganska ofta om diskriminering, om att behandla vissa människor olika just för att de tillhör en viss grupp. Det kan vara att man är tjej, eller kille, eller att man inte vill vara varken tjej eller kille utan någonting mitt emellan, det kan vara att föräldrarna kommer från ett annat land, att man har ett handikapp eller ett funktionshinder eller att man sticker ut på något annat sätt. Och det är just det där med att få vara sig själv som är problemet med det. Man vill få vara lika många olika sig själv, lika osynlig, lika viktig, ha lika många sidor som alla andra. Men man får bara vara en sida. Man är bara invandrare, bara rullstollsburen, bara homosexuell eller bara tjej.

Och ganska ofta så är man med i flera sådana grupper, man är inte bara invandrare, utan tjej också, eller man kanske är man, men man är muslim och har ett talfel, eller så är man helsvensk tjej som är duktig i skolan och som kommer från ett bra hem där man får mycket kärlek och uppmärksamhet, men där det enda andra ser är att man är tillsammans med en annan tjej. Och då är det riktigt svårt. För många finns i någon diskriminerad grupp, men där man kan hantera det på ett bra sätt. Men om man är begränsad genom att man tillhör många grupper kan det lätt bli omöjligt att gissa rätt, för förväntningarna som finns är så många, så förutbestämda och så omöjliga att leva upp till att man istället försöker låta bli att synas.

Intersektionalitet, som det kallas när man tittar på människors tillhörighet till flera grupper samtidigt, är jättespännade just för att det förklarar så mycket av varför vi har så svårt att förstå varandra ibland. Men det behöver inte vara så svårt att göra något åt det. Man kan försöka att tänka, när man träffar andra, att de ska få visa vilken sida de vill. Att de kan få börja. Kanske vill hon som sitter i rullstolen vara ”kär och fnittrig” idag och inte handikappad, då kan hon få vara det.

När blev nudlar billigt?

Nu vet jag inte, för jag hänger inte med i trenderna, men för ett tag sedan var nudlar typisk studentmat. Inte i första hand för att det var gott utan för att det var billigt. Eller för att det, mycket kortsiktigt, upplevdes som billigt. Att få en portion nudlar och en portion buljong för fyra kronor är, för den som räknar lite, ett vansinnigt högt pris. En femkilos påse med pasta och en stor förpackning buljong är precis lika dåligt ur näringssynpunkt, men väldigt mycket billigare per portion

Kanske är det egentligen inte dyrare mat som behövs, utan mer kunskap om vad som är billigt egentligen. Varje universitet borde ha en obligatorisk introduktionskurs i att laga linser innan man får lära sig något annat. Man kan, utan att anstränga sig jättemycket, ha varierad, näringsrik, mångkulturell och spännande mat för ett par kronor om dagen. Jag tänker linssoppa, indiskt kryddad linssoppa, dal, dalbaht, linsbiffar, pastasåser, lasagne med linser. Det finns hur mycket som helst. Men tyvärr är kombinationen billig pasta, ketchup och färdiga köttbullar mycket vanligare i de mikroförsedda lunchrum jag suttit i (undantaget institutionen för globala studier, där var det bönor och råris och medtaget örtte i glastermos).

Men vi måste bli bättre på att rikta vår information och våra uppmaningar. Res mindre! Köp mindre! ät bättre! Tänk efter oftare! Ta mer ansvar! Jag har själv ägnat många år av frustration över sånna krav. För det gör mig lite ledsen att tänka att jag inte borde längta efter spännande prylar, att jag inte borde drömma om Sri-lanka eller Peru utan borde tänka Borås och Säffle istället. Men sen inser jag att den som skrev inte menade mig. Jag har, eftersom jag varit student, ganska automatiskt hållit ner mina flygresor till absolut minimum. Mina kläder är oftast två till fem år gamla därför att jag tänker praktiskt och är långt ifrån moderiktig. Jag har en mp3spelare, jag har en ärvd mobil, en ärvd bärbar dator och en stationär dator med en skärm som köptes 1998. Jag handlar redan nu väldigt klimatsmart jämfört med många andra, inte av miljöhänsyn, utan för att jag inte har råd.

Så det är inte matkostnaderna för ensamstående föräldrar i Angered som måste gå upp, många kan med lite tips sänka kostnaderna dramatiskt. Framförallt genom att inte köpa fem stycken kiloförpackningar med blandfärs för 100 kronor styck utan köpa bönor och linser för en tredjedel av priset och kanske köpa 100 gram ekologisk lammfärs istället. Det är inte ungas drömmar om att se världen som behöver hindras, det är dussinresor som görs av slentrian. För om planen är att bada i hotellets pool och dricka öl i hotellbaren behöver man knappast flyga, DET kan man göra i Borås också. Det är inte min dröm om en rolig stereo som är problematisk, utan snarare köpmönstret att man löser alla problem genom konsumtion. Och mat måste bli dyrare, men rätt mat, och man måste visa vad som faktiskt är billigt. Importerade färskvaror är bara billigt för att man slipper betala för konsekvenserna. Men säsongvaror kan vara nästan hur billigt som helst om vi låter bönderna få planera och våga lita på att vi köper deras varor. Och alla saker som vi vet är skadligt för miljön borde naturligtvis också vara jättedyrt, men där den ökade kostnaden läggs på miljövård och inte går i vinst. Det ligger något väldigt trevligt, lite naturromantiskt och poetiskt över tanken om att välja bland fina, värdefulla råvaror, som odlats med omtanke istället för lastbilar fulla med matliknande massproduktion som ingen älskar. Vi måste lära oss att älska maten, och låta den älska oss.

det är i deras ögon vi mäter framgång!

När jag tänker på den ideella sektorn tänker jag på föreningar, på frivilliga, på aktivism, på kärlekskrigare, på små tanter med stora hjärtan. Jag tänker på dem som ställer krav, på dem som hittar alternativen. På alla som lägger ner tid som de kunde lagt på stranden, krogen, eller i soffan på att hjälpa andra människor att få det bättre. Som gör det trots att det inte ger uppmärksamhet, pengar eller makt. Men någonstans på vägen har den ideella sektorn blivit ett måste. Ett dom. Ett område som genomsyras av misstankar, om ansvar som liknar statens åtaganden.

För visst är det bra med ambitioner, med kvalitet och med utvärdering. Men det kan helt klart gå för långt. Jag tror att det har gjort det. Vi måste fundera på vad det är som är viktigt. Vi måste kritisera organisationerna för vad de står för, för deras ideologi och för deras verksamheter, diskutera för att göra dem bättre, inte ha kritiken som ett hot som man vill undvika.

Idag upplever jag att man har blivit defensiv, man gömmer sig för kritik, man väljer det säkra alternativet för att slippa bli ifrågasatt. Jag tror att det är destruktivt för demokratin, för samhällets skyddsnät och för vår känsla av att kunna påverka i samhället. Jag vill att fler är spontana, hyr en minibuss och åker runt för att påverka, istället för att köpa marknadsföring från dyra pr-byråer, med okontroversiella budskap. Vi får inte lägga oss och avgå så fort media fått nys om en skandal, vi måste visa att det är vi som väljer våra ledningar, inte tidningsredaktionerna!

För det är inte de snygga powerpointpresentationerna vi minns, det är inte fläckfria riskanalyser eller bländande strategier. Det är tjejerna på åsiktsfestivalen Urix som brinner och glöder för att förändra värden. Som verkar ha vaknat och plötsligt ser världen som en utmaning, de både kan och kommer att övervinna. Det är ungarna på barnlägren, som har det riktigt svårt hemma, men som vi kan överösa med kärlek, grillad korv och godis-ont-i-magen. Det är i deras ögon vi mäter vår framgång, inte i kommunens torra utvärderingar. Det är i Rosengrenska stiftelsens fantastiska verksamhet för gömda flyktingar. Där människovärdet inte läst schenegenavtalet utan agerar på egen hand. Där folk bemöts med kärlek och respekt, inte som en siffra. Det är i alla fantastiska verksamheter på flyktingförläggningar, där man insett att de man behöver är att få leka, få umgås, får vara vanlig. Få baka kakor, få mjöl över alla kläder och få varma smördegskakor med kallmjölk.

När den unga bisexuella killen som inte vågat prata med sina vänner men som vågat hångla på pridefestivalen sitter på tåget hem behöver han inte vänta på utvärderingen för att veta om det var ett lyckat arrangemang. När ungdom mot rasism fortsätter sitt viktiga arbete trots ständiga hot är det inte för att kvalitetssäkringsarbetet gått så bra, det är för att rasismens fula ansikte aldrig får vara oemotsagt, intolerans får aldrig vara norm!

Föreningarna får aldrig bli ett verktyg för någon annan aktörs intressen, de ska inte heller styras, utvärderas, eller bedömas av någon annan. Det är passionen, viljan, glöden och framtidstron som måste stå i centrum. Så bränn tidningarna som inte förstår, som driver häxjakt för att sälja lösnummer. Skit i pr-byråernas strategier och följ hjärtat. För värden förändras varje dag, i varje handling. Låt den handlingen vara kärlek!

att ha vardag i exil

en gammal text. men jag tycker att den säger ganska mycket


Hösten är i sin finaste fas just nu i Malmö, i alla fall vissa dagar. Luften är kall och det känns som att det händer saker i kroppen varje gång man andas in, dofter och färger gör en promenad till en helande stund för själen i full new age stil

När man går genom Malmö och särskilt områdena runt Möllevången slås man av hur många män, äldre män som vandrar runt. Det är trevligt, det står gubbar och pratar i gathörnen, vid fruktstånden och i butikerna. Men det finns också ganska många som ser ut att ströva lite oroligt, lite som om man letade efter något att ha som syfte till sin promenad. Som antropologiskt intresserad är detta spännande. När jag jobbade på bygge är detta något man ser ganska mycket av. Det kommer allt som oftast herrar som vill titta på vad som byggs. Jag har fått känslan av att det är pensionärer som inte blev byggnadsarbetare men som intresserat sig för det under åren. De som skaffar sig en imponerande verktygslåda med maskiner och verktyg som ”kan vara bra att ha” fast som de kanske inte riktigt vet när de skall ha användning för. Som de som har flera olika varianter av hyvlar eller har skaffat sig en spikpistol och en liten kompressor trots att de bor i lägenhet. Dessa herrar står ofta ganska länge och tittar, upp till en timma och ibland om man kommer tillräckligt nära eller de tar mod till sig ordentligt kommer det en fråga. Det är den mysigaste delen. För det finns två typer av frågor. Den ena är den där man undrar hur det funkar, ”vad är det du håller på med” eller ”vad gör man sedan” eller direkta frågor om konstruktionen ”hur många lägenheter blir det” med mera. Sedan finns det frågor som visar att de vill få känna sig insatta eller ”tekniska” som kan vara lite tafatta men som är trevliga. Det kan vara ” är det kalk eller cementbruk det där” eller jasså ni använder…

Det finns också gubbar som haft hus tidigare och som flyttat in i någon av lägenheterna i huset vi byggt, som går runt på gården på jakt efter något att titta på. Det har alltid funnits något att göra i huset, man kan klippa på en buske eller kratta lite löv. Nu är man inte behövd på samma sätt. Bostadsrättsföreningen har fixat någon som kommer och gör sådant. Att lämna huset och flytta till lägenhet måste kombineras med att man skaffar nya saker att göra. Annars blir det jobbigt.

Men för männen runt möllan kan det vara något annat som skapar den mållösa promenaden. För många av dem är den en begynnande ålderdom i ett land de inte hade planerat att spendera den i. Kanske går man i funderingar kring hur livet blev och hur det var tänkt att bli. Kanske kring dubbelheten i att leva utan förföljelse och krig men också utan allt det som man växt upp med och älskat.

För den som förväntar sig att invandrare skall känna ren tacksamhet och glädje över att få bo i sverige bedrar sig nog ordentligt. Visst kan man känna glädje över att man inte längre behöver vara rädd och orolig på samma sätt och visst kan man känna sig tacksam över att få bygga upp ett nytt liv och en ny framtid för sina barn. Men för många är vistelsen i Sverige ett konstant bevis på att det inte gick som man hade tänkt sig

Det finns en särskild grupp med en särskild identitetskonflikt. Det kallas diaspora när man lever i ”exil” med ett ”riktigt hem” någon annanstans. Definitionen av denna grupp skiljer sig lite, några menar att det bara rör de grupper som historiskt eller mytologiskt berövats sitt hemland och som tvingas leva spridda över världen tills den dag de kan återvända. Andra menar att termen han användas för alla de grupper som lever delvis ofrivilligt i ett annat land än de uppfattar som sitt eget.

Denna identitet är mycket svår att hantera. Hur skall man förhålla sig till det tillfälliga landet man befinner sig i och hur tillfälligt kommer det att vara. Om tanke är att någon gång kunna återvända kan ju två hundra år vara tillfälligt. Ett sätt är att skapa ett ”hem borta” där man försöker skapa ett så likt liv som möjligt till det som man hade haft i hemlandet utan att intressera sig för det tillfälliga landet alls. Ett annat sätt är att acceptera och anpassa sig till det tillfälliga landets språk och normer och kulturella yttringar men att ha hemlandets i bakhuvudet som en dubbel identitet. Detta är det absolut vanligaste men också det svåraste. Du jobbar på ett svenskt företag, du köper svenska varor, pratar svenska med dina barn tillsammans med modersmålet och du tycker dig förstå allt som upplevdes som mycket märkligt och konstigt när du först stod iför det. Allt detta fast du egentligen vill vara tillsammans med gerillan i bergen och slåss för landets frihet eller vid det där huset vid havet som du som liten spenderade somrarna. Du är nöjd med ditt liv som du lever det nu fast du egentligen vill något helt annat. Och så ser du ett högerpopulistiskt parti i Sverige som tycker du borde anpassa dig mer och du tänker att -bara så ni vet kan vi strida i bergen i Sverige också, fascister som fascister.

Man kan säga vad man vill om nationalism, men den påverkar på ett djupare plan än någon annan politisk inriktning. Många antropologer menar att man inte kan se det som politik utan bara kan jämföra det med religion. Nationalismen handlar om din plats på jorden och oftast om att någon eller till och med alla vill ta ifrån dig den platsen. Det finns utan tvekan dålig nationalism, men frågan är om det finns bra nationalism. Det kanske bara finns nödvändig. För en grupp människor som förföljs och förtrycks blir det nödvändigt att prata i termer av nationalism.

Nationer och etnicitet är skapat av människor. De är sociala konstruktioner och politiskt fattade beslut som bestämts av någon, någon gång. Etnicitet kan vara ett vapen för den som vill mana till hat emot någon och de uppstår väldigt ofta först när det finns en konflikt. För mig idag är min etniska tillhörighet ganska ointressant men jag skulle svara svensk om någon frågar mig. Skulle det komma en annan situation skulle jag kanske höja en fana för Göteborgsregionen, kalla mig göteborgare och inte svensk och jag skulle läsa på om hur svenskarna har tvingat sig på oss göteborgare under åren. Det är egentligen inte viktigt om det är objektivt sant eller inte. Det är symbolerna som är viktiga, inte de faktiska händelserna. Och det handlar om politik och inget annat. Det är det som gör att jag inte är beväpnad göteborgspatriot utan bara en person med, för ickeinvigda, märklig humor.

Men vad betyder det här i praktiken. Kanske att man bör vara försiktig med att använda etnicitet som motiv till olika handlingar eller åsikter. Men också ha förståelse för att för den som en gång fått in tanken om att ens plats på jorden är ifrågasatt kan detta inte bara släppas eller glömmas. Det är mycket svårt att lämna ett ”vi” som man upplevt mycket starkt. Om du skulle få redan på att du egentligen är adopterad, skulle du utan vidare byta familj?

Att göra uppror är rätt. Förföljelse kan aldrig försvaras. För den som befinner sig i en situation där den egna nationen är utsatt och där man förföljs för sin etniska tillhörighet är det fullt förståeligt och i många fall försvarbart att strida emot. Men det är med människorna man bör ha sympati, inte med nationalismen i sig. Kurdernas och palestiniernas sak är vår, men bara tills mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet har blivit säkerställt. Då bör man verka för att etnicitet och nationalitet blir en mindre viktig del av identiteten.

Men det är väl inte fel att älska sitt land kan väl någon invända. Och det är det väl inte egentligen förutom det faktum att nationen per definition är uteslutande. Det är en identitet som några är och andra inte är. Detta gäller alla vi begrepp, men få är så omringade av upplevelsen att man behöver strida med vapen för att försvara vi:et

Mitt rena skägg

Vi var på world social forum i Nairobi i Kenya. Bland det största jag gjort. Där kom dessa frågor upp och berörde mig mycket. Vi avslutade med en tre mil lång marsch där det följande bland annat inträffade.

Han kommer fram och går bredvid mig. Först hör jag inte vad han säger, men sen talar han tydligare. Your beard, its clean. It is nice, and clean. Vad säger han, tänker jag för mig själv, och vad svarar jag på det? Jag börjar formulera ett tack, men så inser jag att det inte är en komplimang.

Jag har både tid och möjlighet att hålla mig ren, inte bara när jag verkligen behöver, utan i princip när jag vill. Jag har papper till hands varje gång jag äter. Jag förväntar mig att få papper om jag köper färdig mat och att jag har papper hemma är inget jag ens reflekterar över om jag skall ha eller inte. Jag har aldrig ens ställts inför situationen att behöva välja mellan hushållspapper eller något annat jag behöver.

Han bor i kibera, kanske världens största ”slumområde” som ligger i nairobi. Han har en limflaska i handen och han går klädd i slitna byxor och dunjacka. Själv svettas jag i shorts och t-shirt. Här delar 80 personer på en toalett. Här delar 400 000 personer på en kvadratkilometer. Här delar över hälften av innevånarna erfarenheten av hivsmitta. Här saknar fyra av fem jobb.

Här lever över två miljoner människor. Formuleringen är värd att fundera kring, de lever här. Bor, äter, sover, umgås, grälar, skrattar, sjunger, skiter, och allt annat folk sysslar med. För det är så vi gör. Vi anpassar och för att överleva och vi överlever för det mesta.

Afrikas klimat är inte orsak till Afrikas problem. Jag hörde detta på ett seminarium, det är ganska bra att ha i bakhuvudet. Väldigt få människor stannar kvar på platser där det inte går att leva. Antingen hittar man ett sätt på vilket det går att leva eller så flyttar man på sig. Och att bo i Afrika är inget nytt. På de platser där odling inte funkar hittar man mycket få bönder, men man hittar pastoralister, alltså boskapsskötare som vandrar med djuren dit där de kan hitta bete och vatten. På de platser där man oftast kan odla men där skördarna då och då uteblir på grund av t.ex. torka hittar man sätt att klara sig det året. Kanske kan man fiska eller byta till sig mat från andra trakter. Kort sagt, folk generellt är inte dumma, i alla fall inte så dumma att de bosätter sig där det inte går att leva.

Och det är samma orsak till att bönderna i uländerna inte odlar tillräckligt, att de inte är dumma. För om världsmarknadspriserna gör att det kostar mer att producera varan än vad man får för den finns ingen mening med att vara särskilt effektiv. Så man skickar sina ungdomar till staden, där man tänker sig att det finns arbete. Problemet är bara att om du är fattig på landet kanske du ändå kan hitta ett par meter att odla, kanske kan du ta över något halvblint kreatur som mjölkar för dåligt för bonden men kanske tillräckligt för dig. I stan måste du ha pengar. Kriminalitet är alltid ett alternativ om du inte lyckas erbjuda något som någon vill betala för.

Och låt oss bara avslutningsvis påminna om en självklarhet. Situationen i afrika beror på politiska beslut, tagna i europa och usa. Är det inte lite lustigt att det heter bistånd och inte skadestånd? Och är vi verkligen säkra på att man kommer att nöja sig med att få dela på en procent av vår bnp. Tänk om de som varit kolonier till europas länder inte skulle vara nöjda med att få tillbaka en lite del av den kaka som vi fortfarande plockar ut, för var så säker på att vi fortfarande gå med vinst på afrika. Vad skulle vi svara då? Att vi inte har råd?