det är i deras ögon vi mäter framgång!

När jag tänker på den ideella sektorn tänker jag på föreningar, på frivilliga, på aktivism, på kärlekskrigare, på små tanter med stora hjärtan. Jag tänker på dem som ställer krav, på dem som hittar alternativen. På alla som lägger ner tid som de kunde lagt på stranden, krogen, eller i soffan på att hjälpa andra människor att få det bättre. Som gör det trots att det inte ger uppmärksamhet, pengar eller makt. Men någonstans på vägen har den ideella sektorn blivit ett måste. Ett dom. Ett område som genomsyras av misstankar, om ansvar som liknar statens åtaganden.

För visst är det bra med ambitioner, med kvalitet och med utvärdering. Men det kan helt klart gå för långt. Jag tror att det har gjort det. Vi måste fundera på vad det är som är viktigt. Vi måste kritisera organisationerna för vad de står för, för deras ideologi och för deras verksamheter, diskutera för att göra dem bättre, inte ha kritiken som ett hot som man vill undvika.

Idag upplever jag att man har blivit defensiv, man gömmer sig för kritik, man väljer det säkra alternativet för att slippa bli ifrågasatt. Jag tror att det är destruktivt för demokratin, för samhällets skyddsnät och för vår känsla av att kunna påverka i samhället. Jag vill att fler är spontana, hyr en minibuss och åker runt för att påverka, istället för att köpa marknadsföring från dyra pr-byråer, med okontroversiella budskap. Vi får inte lägga oss och avgå så fort media fått nys om en skandal, vi måste visa att det är vi som väljer våra ledningar, inte tidningsredaktionerna!

För det är inte de snygga powerpointpresentationerna vi minns, det är inte fläckfria riskanalyser eller bländande strategier. Det är tjejerna på åsiktsfestivalen Urix som brinner och glöder för att förändra värden. Som verkar ha vaknat och plötsligt ser världen som en utmaning, de både kan och kommer att övervinna. Det är ungarna på barnlägren, som har det riktigt svårt hemma, men som vi kan överösa med kärlek, grillad korv och godis-ont-i-magen. Det är i deras ögon vi mäter vår framgång, inte i kommunens torra utvärderingar. Det är i Rosengrenska stiftelsens fantastiska verksamhet för gömda flyktingar. Där människovärdet inte läst schenegenavtalet utan agerar på egen hand. Där folk bemöts med kärlek och respekt, inte som en siffra. Det är i alla fantastiska verksamheter på flyktingförläggningar, där man insett att de man behöver är att få leka, få umgås, får vara vanlig. Få baka kakor, få mjöl över alla kläder och få varma smördegskakor med kallmjölk.

När den unga bisexuella killen som inte vågat prata med sina vänner men som vågat hångla på pridefestivalen sitter på tåget hem behöver han inte vänta på utvärderingen för att veta om det var ett lyckat arrangemang. När ungdom mot rasism fortsätter sitt viktiga arbete trots ständiga hot är det inte för att kvalitetssäkringsarbetet gått så bra, det är för att rasismens fula ansikte aldrig får vara oemotsagt, intolerans får aldrig vara norm!

Föreningarna får aldrig bli ett verktyg för någon annan aktörs intressen, de ska inte heller styras, utvärderas, eller bedömas av någon annan. Det är passionen, viljan, glöden och framtidstron som måste stå i centrum. Så bränn tidningarna som inte förstår, som driver häxjakt för att sälja lösnummer. Skit i pr-byråernas strategier och följ hjärtat. För värden förändras varje dag, i varje handling. Låt den handlingen vara kärlek!