Vi ger Alvedon när det behövs operation.

Alla skolor kan ibland ha en problemklass. En grupp som inte funkar. Intressen och personligheter som inte går ihop. En stämning som blir destruktiv och som startar negativa spiraler. För det handlar om grupprocesser. Då handlar det om att jobba med grupprocess. Att skapa en gemensam känsla för att man vinner mer på att samarbeta och umgås än att bråka. Men det finns också skolor som bara har problemklasser. Som liksom inte får ihop någon grupp. Där alla klasser är svåra att jobba med och där en lektion aldrig går smidigt och enkelt. Då handlar det om strukturer och arbetsformer.

Björklund menar att den svenska skolan har problem. Han har givetvis helt rätt. Tyvärr är det där alla gemensamma nämnare stannar. För där han vill se mer katederundervisning vill jag se mer kreativa, individanpassade och komplementära metoder. Där han vill se en satsning på matte vill jag se en halvering av matteundervisning till förmån för samhällskunskap och svenska. Och inte svenska som ett ämne utan som flera olika. Att skriva, läsa, tala och samtala har aldrig varit så viktigt som idag. Det är inte bara journalister och författare som förväntas kunna formulera sig. Det krävs på de flesta arbetsplatser. Att förstå nyanser i språket handlar inte bara om att vissa ska kunna utvecklas till poeter, det handlar om makt, möjligheter, inflytande och deltagande i samhället. Där han vill se mindre flum vill jag se många fler yrkesgrupper i skolan. Fler sätt att använda skolans lokaler. Skolan skulle kunna vara en mötesplats för föreningsliv, för sociala företag, för projekt och initiativ från föräldrar och boende i området. För estradpoeter och för danspedagoger. För mer samtal om att vara människa och att fungera tillsammans med andra.

När vi är ute i skolorna gör vi det för att visa ett annat sätt att bedriva undervisning. Vi använder metoder och tankesätt som eleverna inte är vana vid. Vi får igång samtal och får eleverna att tänka tankar de inte tänkt innan. Det gör självklart andra lärare också. Men alltför många tänker att lärarrollen går ut på att förmedla snarare än att inspirera. Vi behövs. Alldeles för mycket. Tyvärr inte alltid till rätt saker.

Vi vill inte vara möjligheten för en bristande rektor att täcka upp för lärarbrist eller för lite egna resurser. Vi vill inte vara fritidsledare som jobbar gratis åt skolan så att de kan fortsätta att låta bli att prioritera det som händer mellan lektionerna. Vi vill inte vara en del av en utveckling där skolornas resurser minskas och där eldsjälar hittar lösningar för att få det att fungera ändå. Vi vill inte vara en värktablett om det behövs en operation.

Att det brinner bilar i förorten är inte otur, det beror inte på att vissa individer inte klarar av att skilja mellan rätt och fel. Det beror på de politiska beslut som är tagna, ofta av sittande politiker. Att sätta en gräns för vad välfärden, skolan och omsorgen får kosta är omöjligt. Det är nu det behövs enorma satsningar. Inte på fler mattetimmar för att vi ska mäta oss bättre i statistiken. Utan på att tredubbla antalet vuxna (över 18, inte nödvändigtvis över 40) i skolorna. Så att fler blir sedda. Så att fler får svar på de stora och viktiga frågorna livet. Så att fler får hjälp med att förstå sociala koder och lär sig navigera mellan normer och förväntningar. Så att frustrationen minskar och delaktigheten ökar.

Föreningslivet måste vara en viktig del av skolan. Vi måste ta på oss rollen av att vara kanalerna för intressen, engagemang, samtal, påverkansmöjligheter och visa på olika vägar i livet och olika val. Vi behöver också ha resurser, långt mycket mer än idag. Tillsammans ska vi förklara samhället, paddla kanot, baka kanelbullar och krama varenda unge i hela landet!