Om jakten på excellens

Jim Collins i boken när vinst inte är målet använder igelkottsmetaforen för att förklara hur organisationer bör tänka. Igelkotten biter inte när den blir attackerad. Den försöker inte rivas. Den rullar ihop sig. Den har en metod, som den är bäst på, den använder den, och bara den. Den har en teknik som den fulländar och försöker sig inte på något annat.

Collins menar att det inte är ett företagstänkande som behövs utan ett disciplinerat förhållningssätt, disciplinerad planering, disciplinerade människor, disciplinerade ledningar och disciplinerad resursallokering. Det handlar 1 att mäta sina framgångar 2 disciplinerade beslut 3 om rätt man på rätt plats 4 att bara göra det man kan bli bäst i världen på 5 bygga varumärke

Han menar att det är just fokus på organisationens kärna som kännetecknar en organisation som lyckas. En organisation som inte låter sig ryckas med åt olika håll. Som inte försöker vara överallt och göra allt utan som ser sin styrka och tackar nej till allt som inte finns i kärnan.

Detta kallas i alla andra verksamheter för outsourcing. Det är samma logik. Ett företag som gör skruvar ska inte göra hemsida, ska inte städa lokaler, ska inte ha skrivarkurser och ska inte laga lunch. Den som gör bildäck ska bara göra det, den som gör bilstolar ska bara göra det. Och för företag kan det vara rätt, även om det går att ifrågasätta även där.

Under mina år i förbundsstyrelsen i Röda korsets ungdomsförbund inser jag att vi gick över till ett sådant tankesätt. En del av det var medvetet, en del upplever jag var glidande. Den utvecklingen har fortsatt. Då fanns det massor av olika sorters verksamheter. Barnläger, tjejgrupper, killgrupper, internationella grupper, första hjälpen, rättvis handelsgrupper, nattvandrargrupper, verksamheter för intellektuellt funktionshindrade, verksamheter för besök på häkte och flyktingförläggning. HIV informatörer, MR informatörer. Det var nödvändigt då att försöka få en logik omkring dem. Vi försökte hitta en ram, något som binder ihop och förklarar varför vi gör dessa verksamheter.

Vi gick från frågan ”vad kan vi göra” till frågan ”varför ska just vi göra det”. Och det är en bra fråga. I företagsvärlden är det ganska givet att någon annan kommer att fylla den luckan man själv vill lämna. Om man bestämmer sig för att bara göra nackstöd och inte göra rattar så kommer inte bilen bli utan ratt. Ett annat företag kommer att göra dem och göra dem excellent därför att de inte gör tutor. Men när alla organisationer, för jag upplever att det är en gängse tankesätt, tänker så blir det mycket som inte görs. Som ingen gör. Därför att föreningslivet inte bygger på samma logik. En lucka fylls inte automatiskt.

När man vill ha en tydlig målgrupp som man kan göra en tydlig och mätbar verksamhet för med kvalitetssäkrade riktlinjer och urvalssystem som ger ”rätt man på rätt plats” tappar man mycket av det som en gång var viktigt. Att den som får hjälp också kan vara den som ger hjälp tillexempel. Man är antingen volontär eller målgrupp. Man tappar också möjligheten att genom en förening bryta ny mark. Få förtroende att prova sig fram. Testa en idé.

Röda korsets ungdomsförbund i Karlstad är de som visar att detta är möjligt. De är mina hjältar. Kanske vet jag för lite om dem. Men det spelar ingen roll. När Hakim startade föreningen tillsammans med några andra var vi oroliga att han kanske var tokig. För han ville driva verksamhet på äldreboende. Men vi är en ungdomsorganisation sa vi. Han samlade sina vänner och de tog ut tanter på promenad. Och det blev en bra verksamhet. Han hade ingen koll på formalia, förstod inte ett ord av stadgarna. Men när alla hjärtans dag kom så skickade han ett sms till sina vänner. Köpte godis och kakor och kärleksockuperade äldreboendena. Där bjöd de på fika. Spelade musik, dansade med tanter och gubbar. Pratade och spelade spel. Inga förberedelser. Ingen koll på om man får eller inte. De bara gjorde det. För att de kunde. För att det var viktigt. För dem. Hakim och föreningen kom på att det finns massa gamla som firar jul ensamma. Det finns också massa ”invandrare” som inte firar jul. Om man får ”invandrarna” att ordna en stor julfest för de som inte har någon att fira jul med kan man göra något fantastiskt. Och plötsligt är mångkulturen på riktigt.

Det är inte en verksamhet som passar i RKUFs profil. Den finns inte med i tioårsstrategin. Den skulle inte bedrivits om de hållit sig till dokumenten. För målgruppen är ju unga migranter. Det är ju Hakim, fast han ville inte vara målgrupp. Han ville vara verksamhetsledare. Han ville förändra världen. Det ville Deler också, svenska röda korset i Luleå försökte få honom att på sin dåliga svenska att berätta vad han ville ha hjälp med. Medan han försökte förklara på vilket sätt han ville hjälpa. Han fick starta en egen förening. Och vara med och starta ett internationellt samarbete med Ryssland. Och sen sitta i förbundsstyrelsen.

RKUF beslutade på sitt möte senast att inte längre vara med i föreningen gemensam framtid som driver åsiktsfestivalen Urix. För att det inte är kärnverksamheten. För att det tar för mycket resurser. För att det inte riktar sig till deras målgrupper. För att det inte finns engagemang för Urix så som det fanns tidigare. För mig är Urix platsen där engagemanget föds. Där man pratar om alla frågor som RKUF jobbar med. Där förortskidsen spelar basket med småstadsungdomarna. Där högergossar hånglar med vänsterflickor. Där passionen för att förändra världen får ta sig livsförändrande proportioner. Där världen går att rädda. Att inte se det som en prioriterad verksamhet är för mig obegripligt. Vem ska vara den som tänder de ungas engagemang, som får dem att vilja rädda världen om inte RKUF? Hur kan det vara utanför ”kärnan”?
Disciplin är bra till mycket. Men inte för att locka fram passion. Inte för att förändra världsbilden på en fjortonåring. Föreningslivet handlar också om att få följa sin ingivelse. Och om alla verksamheter redan är klara på förväg blir det inget utrymme för den som har en egen idé om hur man räddar världen. Tänk om det är just den idén som gör det?